Waterloo

"Jo, jo, vid Waterloo Napoleon fick ge sig" ... är kort och gott vad ABBA har lärt oss. Önskar man lite mer kött på benen än så finns sedan 2008 ett betydligt fylligare svenskt bidrag till Waterloo-litteraturen, Michael Tamelanders "Waterloo: Belgien 1815".

Formatet, närapå 1000 sidor, kan förvisso upplevas som avskräckande men föreligger minsta intresse från läsaren bör omfånget inte vara något problem. Tamelander har sett till att klä sitt opus i delvis skönlitterär dräkt. Läsvänligheten befordras genom atmosfärförlänande miljöskildring. Och händelseförlopp dramatiseras genom att dialoger och inre monologer hos aktörerna återges som de, utifrån fakta, kan tänkas ha gestaltat sig. Men detta smörjmedel till trots är det i och för sig fortfarande ett styvt jobb att hålla reda på var alla arméer och arméenheter befinner sig på kartan. ”Waterloo” handlar nämligen inte bara om Waterloo utan om hela den militärkampanj som ledde fram till slaget, inklusive drabbningarna vid Quatre-Bras, Ligny och Wavre. Utan bokens rika kartmaterial skulle en läsare stå sig slätt.

Händelseförloppet skildras princip i detalj, time för timme, under en vecka i juni 1815. Vi får naturligtvis möta huvudpersonerna, Napoleon, Wellington och Blücher men också officerare och fotfolk, hela vägen ned till simpla meniga och soldathoror. Tamelander skildrar både de stora, strategiska dragen och striderna på närgången taktisk nivå. Och det är ingen läsning rekommenderad för den vekhjärtade: kanonbatteriernas rundkulor plöjer genom soldathoparna - kött, ben, brosk, hopp och drömmar krossas i deras väg; i närstriderna går trupperna lös på varandra med bajonetter, gevärskolvar och palacher - tarmar spills, blod och hjärnsubstans sprutar. När Napoleon väl mött sitt Waterloo och kanonerna tystnat ligger tiotusental döda på slagfälten, allt för en enda mans ärelystnad. Och helt bortkastat ...

Vad som slår en är att hade Napoleon inte stoppats här, hade det hänt i strid mot andra arméer som marscherade mot honom - Frankrikes resurser var slutkörda. Bestickande är också hur engelsmännen inför eftervärlden lyckats sjanghaja segern vid Waterloo och skriva den på eget konto. Hur många känner till att Wellingtons armé till stor del bestod av holländare, belgare och tyskar? Och att segern inte skulle höstats hem om inte Preussens armé under Blücher anfallit Napoleons högerflank? Att England inte stred ensamt är något som Tamelander förtjänstfullt klargör. Det hade varit betydligt mer passande om slaget fått heta som Blücher föreslog, La Belle Alliance - efter ett värdshus, som till skillnad från byn Waterloo, faktiskt låg på slagfältet. Vad skulle Björn och Benny ha sagt om det?

/Thomas Hallin

 

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Thomas Hallin den 8 oktober 2011