Vill ni snacka med min pekingeser?

En sedelärande berättelse om hur storleken har betydelse.

Aspudden, fredagen den 13 juni 1997. Timmen var sen. De dagliga rutinerna hade rubbats av ett föräldrabesök. Men nu hade gästerna just visats på porten och Wilhelm satt i spänd förväntan på den försenade kvällspromenaden. Dörren var knappt öppnad innan han med sedvanlig entusiasm rusat hela vägen ned genom trapphuset.

Väl ute i den ljumma försommarskymningen styrde vi som så många gånger förr stegen mot Vinterviken. Vägen dit över klippan ovanför Örnsbergs småbåtshamn syntes mest lockande; från berget har man en strålande utsikt över fjärden mot Bromma och Kärsön, månlysta nätter kan man härifrån nästan ta klivet rakt ut på den glittrande gata som det reflekterade solljuset tecknar i vattnet - vid brist på månljus får man dock nöja sig med de tindrande lamporna på Nockebybron.

Den här gången närmade vi oss Örnsbergets topp genom skogssnåren på dess sluttande sydsida - så som en utsikt bör nalkas för att den ska ge den där extra tårtan-i-ansiktet-känslan när man väl är uppe. Wilhelm, mer uppfylld av de aromatiska dimensionerna av promenaden än de visuella, for som ett vildsvin genom buskagen, fullt upptagen med att markera sina inmutningar. Jag, som brukar nöja mig med att pinka revir på jobbet, njöt av ensamheten och den relativa tystnaden.

Wilhelm under trappa.
Wilhelm

Stillheten gick dock strax i kras. Redan en god stund innan vi nådde krönet på berghällen hördes att nere vid småbåtshamnen pågick ett liv och ett tji – stoj, stim och upphetsade tillrop ackompanjerades av knak-, kras- och plaskljud. Jag avvek från den tänkta rutten upp för berget och positionerade mig diskret, snett ovanför hamnens klubbstuga, ca 40 meter från begivenheterna. Wilhelm hamnade något på efterkälken.

Från min upphöjda position hade jag fri sikt. Nedanför mig återfanns delar av nationens intelligensreserv, en samling om ca 20 testosteronstinna spolingar i övre tonåren. Det sommarlovsystra hjärngänget var fullt sysselsatt med att gå lös på räcket till den spång som vid klippans fot löper längs vattenkanten. Jubel och glam utbrast var gång en träribba knäcktes och föll i vattnet.

Avvaktande stod jag och åsåg hur ynglingarna lät kreativiteten flöda - karatesparkar omväxlades med sparkar av mer konventionellt slag, då och då tillgreps tillhyggen. Det dröjde inte länge förrän någon i hopen uppmärksammade den silhuett som jag måste ha utgjort mot natthimlen. Min närvaro var tydligen provocerande eftersom man genast tog sig för att börja häckla; som ett brev på posten kom naturligtvis påståenden rörande mina sexuella preferenser. Jag svarade inte. Pöbelns frustrationen tilltog.

Rätt vad det var slog blixten ned i idiotanstalten på överkuckun i gänget, som prov på initiativförmåga kom: ”Vi tar honom!”. Innan jag visste ordet av strömmade en hel hord ligister upp för klippan i riktning mot mig. Jag frös häpen till inför denna vändning. Wilhelm, som intill detta ögonblick varit helt fokuserad på att insupa fekaliedofterna efter någon löptik, vaknade nu till och tittade upp på sitt giraffliknande vis. Utan att direkt hinna reflektera över vad ungdomarna egentligen hade för avsikt att göra med min person, röt jag med tordönstämma: ”VILL NI SNACKA MED MIN ROTTWEILER?!!!”.

Jag vet inte om de ens såg Wilhelm, men ”snacka” med honom, det önskades definitivt inte! Som råttor spolade ur en akvedukt försvann den skränande hopen i panik ned för berget (därmed intet nedsättande om råttor - verkligen beundransvärda varelser!). Topp tunnor rasande stegade jag efter, i hastigheten kastande ett föraktfullt ”Era jävla kräk!” efter de flyende. Inom loppet av några sekunder hade den nyss så kaxiga skaran försvunnit utom syn- och hörhåll i riktning Vintervikens koloniträdgårdar - i mitt upprörda tillstånd hade jag gärna skickat efter kosacker för att rida ner dem!

Kvar i förödelsen nere på spången stod endast två darrande killar; den ene av dem oförmögen att fly eftersom han hoppade omkring på kryckor, den andre var till synes kurant men hade berömvärt nog stannat vid den lyttes sida. Stammande förmedlade herrarna att de inte deltagit i skadegörelsen. Jag svarade inte, om jag öppnat käften hade det nämligen röjts att min röst inte längre bar. I brist på bättre idéer gick jag bara demonstrativt förbi; för att inte spräcka illusionen av mordisk dödsmaskin höll jag in Wilhelm så att han inte glatt skulle hälsa på någon av de två.

Adrenalinkicken hade ebbat ut och på skälvande ben gick jag hemåt, mycket glad över att jag inte var husse till en pekingeser!

Wilhelm, husse och en DN.
Wilhelm och husse en sommardag 1993.

Jag köpte min första rottweiler 1978, men redan innan hade jag i fyra år varit sommarhusse åt en ytterst egensinnig rottweilertik. På den här tiden kom människor intresserat fram och undrade vad det var för hundras, få hade ens hört talas om rottweiler. 20 år senare var det inte ovanligt att folk avvek från promenadstigarna när man kom och gick. En beklagansvärd utveckling. Rottweiler hade blivit liktydigt med ”kamphund” och penisförlängare åt jagsvaga yngre män.

Ulla Barvefjord, erfaren hund- och i synnerhet rottweilerkännare, drar sitt strå till stacken för att tvätta bort kamphundstämpeln. I sin bok ”Rottweilern: en utmärkt brukshund” skriver hon initierat i saken. Mycket av innehållet är naturligtvis allmängiltigt för hundskötsel i stort men Barvefjord betonar det rottweilerspecifika: t. ex. utfodring, ledarskapsträning och aktivering anpassad för rasen. Lovvärda är råden om hur man vid hundköp undviker oseriösa uppfödare.

Ulla Barvefjords ”Rottweilern” är en av de få böcker i ämnet vars originalspråk är svenska. Detta är en inte så liten kvalitet eftersom det naturligtvis gör boken anpassad efter svenska förhållanden; bara en sådan sak att de flesta avbildade hundar inte utsatts för svansstympning! Eftersom rasen i Sverige blivit så populär att den hamnat på tio-i-topp-listan och i huvudsak kommit att bli sällskapshund understryks vikten av ett medvetet köp - man måste bereda sig på att kunna hantera en stor och viljestark hund.

Initierat, som sagt, men när Barvefjord skriver om rottweilerns långa historia är hon däremot i vissa delar helt ute och cyklar. Där finns rena faktafel, bl. a. blandar hon ihop det Tysk-romerska riket med det romerska imperiet. Men det som stör mig mest är att hon i en bisats insinuerande att de romerska erövringarna skulle ha varit promenadsegrar. Detta får väl dock i sammanhanget betraktas som bisaker, t. o. m. av ett hängivet Caesar-fan som undertecknad.

Boktips

  1. Rottweilern

    Undertitel: en utmärkt brukshund
    Av: Barvefjord, Ulla
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2001
    Klassifikation: Husdjurslära

    Finns som: Bok

/Thomas Hallin

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Thomas Hallin den 7 september 2016