Vill älska Västerås

Jag skulle vilja älska den stad som sett mig födas och växa upp; jag skulle vilja att mitt hjärta klappade av stolthet och lokalpatriotism var gång dess namn kommer på tal! Och så skulle också vara fallet om staden hette Kalmar, Karlskrona, Eksjö eller Visby, men nu heter den Västerås … Förvisso finns det fog för positiva omdömen även vad gäller "gurkstan" (cykelvägarna är t ex bra) men dess stadsrum, som borde förkroppsliga stadens själ och historia, är fullständigt sönderslaget – Västerås är helt enkelt fruktansvärt fult!

Om Västerås alltid varit fult hade det kanske varit lättare att bära men när jag ser gamla stadsvyer är jag färdig att börja gråta blod. Den stad som ännu fanns kvar på 1950-talet och som jag aldrig fick uppleva, var en vacker kåkstad, organiskt framvuxen under sekler och som i restaurerat skick hade varit en veritabel turistmagnet! En plats pyrande av trivsel! En flanörens önskedröm! Men vem fan turistar i Västerås idag? Vill någon se det obligatoriska Domus-huset? Skatteskrapan? Granitmausoleet till stadshus? Parkeringshuset Punkt? Eller fasaderna kring Zigma-torget?


Om det ändå funnits någon ursäkt för ödeläggelsen – allierade terrorbombningar under andra världskriget t ex - men, icke! Västerås och otaliga andra svenska städer ödelades som utslag av maktfullkomlig arrogans och pur dumhet, inte av främmande makt utan av SVENSKA politiker!!! Sossarna gick i bräschen: allt vad som påminde om "Lort-Sverige" och klassamhälle skulle utplånas från stadsbilden. Tidräkningen skulle börja om från noll, vad som föregått var inte ens vatten värt, sak samma om det gällde hus med anor från 16- eller 1700-talen, "skiten" skulle bort! Och borgarna tittade på.


Till detta kom bilismen - massbilism och socialdemokratisk stadsplanering i kombination, dumhet i kvadrat! Bilen skulle in i city, inte minst för att handeln skulle överleva sades det - vägar breddades, varuhus och parkeringshus uppfördes, helst skulle man inte ens behöva vistas utomhus mellan bil och shoppingrunda. Och som brukligt det senaste halvseklet hämtades inspirationen till de nya husen från skokartonger. Idag överger ironiskt nog bilisterna det Västerås city som skapades för deras skull, kommersen flyttar till köpcentren i stadens periferi. Tänk om den gamla stadskärnan funnits kvar!


Och då frågar jag mig till sist: har man lärt sig någonting av dessa surt förvärvade erfarenheter? Borde man inte vid det här laget ömt och pietetsfullt vårda de sorgliga byggnadsrester som överlevde rivningsraseriet? Inte! Inte i Västerås! Långt efter att det värsta rivningsdammet lagt sig har till exempel Odeon-biografen och järnvägsstationen skattat åt förgängelsen – förra året revs Fryxelska skolans k-märkta gymnastiksal! Vad står på tur härnäst? Gamla centrallasarettet? Friluftsteatern i Folkets park? Man kan vänta sig i stort vad som helst när historielösa politiker med storhetsvansinne vill bygga Mälardalens svar på Manhattan! Jag skulle vilja älska Västerås…


Böckerna. Trots att Västerås ändå har drygt 125.000 innevånare finns tydligen ingen marknad för en bok om slakten på dess historiska centrum, för någon sådan finns inte. Och för västeråsaren är det nästan lika dåligt med illustrerade bokpromenader genom minnenas kvarter. Annat är det minsann med Stockholm, här har utgivningen av slik stockholmiana under senare decennier nästan antagit pornografiska proportioner! Men det gör absolut ingenting – många av böckerna är mycket bra! Flera av dem finns i Täby biblioteks hyllor!


Trots den hårda konkurrensen sticker Anders Sjöbrandts böcker ut ur mängden. De två volymerna är betitlade "Stockholm – staden som försvann". Det som gör dessa böcker speciella är att bilderna i huvudsak är tagna av amatörfotografer och att samtliga är i färg! Ett enormt researcharbete måste ligga bakom insamlandet av materialet; hur har Sjöbrandt fått tag i fotograferna? Sammanlagt rör det sig om över 300 bilder av märkligt hög kvalitet, bilder av ett Stockholm som inte längre är. Den till bilderna ledsagande texten är också mycket bra.


På knappa tjugo år genomgick Stockholm, liksom Västerås, en omstörtande förvandling. Och liksom i fallet Västerås var det inte fråga om ett eller annat hus som försvann – här utraderades kvarter efter kvarter av palats, bostäder, verkstäder och butiker. Stora dela av innerstaden var i åratal ett virrvarr av rivningstomter, schaktmassor och byggropar. Invanda miljöer och ett småskaligt stadsrum, som i den dagliga tillvaron skapat samhörighet mellan staden och dess invånare, var plötsligt borta.


Många äldre läsare kommer att känna igen sig i dessa bilder men de ger också nyare stockholmare en möjlighet att ta del av stadsmiljöer som stadens fäder inte ansåg värda att bevara. Följ med på en bitterljuv utflykt genom Stockholm, som det såg ut för inte så länge sedan. Se de Sagerska husens praktfulla fasader mot Hamngatan, glömda palats utefter Drottninggatan, slink in på gården bakom huset med de gamla fröknarna, se var Cajsa Warg bodde, besök det världsberömda Vinterpalatset ... Suck! Alla dessa vackra hus ...

/Thomas Hallin

  1. Stockholm - staden som försvann

    Undertitel: [bilder i färg från 1950- och 60-talen]
    Av: Sjöbrandt, Anders
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2003
    Klassifikation: Svealand

    Finns som: Bok

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Thomas Hallin den 5 augusti 2010