Vi visste inget om skuggorna...

Mitt ibland oss går de vars föräldrar ännu bär skuggor och rädslor inom sig. Skuggor och rädslor ingen av oss vill veta av för de är för smärtsamma. Men de finns en och annan som orkar lyfta på locket varsamt och kärleksfullt. Göran Rosenberg är en av dem.

Jag lyssnar till Göran Rosenberg. Jag lyssnar och jag hör. Jag hör ett annat sätt att berätta. Jag hör en medmännsika berätta om sina föräldrar och om sin far i synnerhet. Om en plats inte långt från min egen uppväxt och i en tid jag själv har minnen från. Jag hör en medmänniskas mjuka genomärliga röst berätta om sitt, om sin plats och jag blir smärtsamt berörd.

Det talas så ofta om överlevande i böcker som Görans. Här handlar det inte om överlevandet, det har skildrats otalt. Här är det slutändelsen i ordet överlevande, ande, som får berätta. M a o allt det som kommer efteråt. Efter transporterna, efter skräcken, efter svälten, efter själva efter.
Allt utspelar sig i Södertälje och efterkrigstidens enorma framtidstro med ett samhälle som växer sig starkt i en hissnande fart. Tiden är femtiotal och det är lätt att känna igen husen, lekplatserna, skolgårdarna, serietidningarna, köken, bilarna, vägarna. Allt skulle kunna var mitt eller ditt. Det är en tid många kan nå med minnet, det egna eller andras. Vi såg och skapade oss en verklighet utan att ha en aning om eller vetskap om att i den fanns skuggor, rädslor, skräck. Skuggor, rädslor och skräck som gick i samma klass som vi, som handlade i samma butik som vi, som lekte på samma gård som vi.  Men det är ingen skräckskildring, det är varmt och innerligt berättat, som en vän berättar till en annan vän. Och det är en i allra högsta grad angelägen skildring av vad som kommer efteråt. Ett efteråt som det varit alldeles för tyst om. Tack Göran för vad du har berättat, tack för vad du har orkat dela med dig.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Sonja Bechor den 22 januari 2013