Vår rättmätiga plats

DN-journalisten Barbro Hedvall beskriver i sin nya bok de svenska kvinnornas kamp för rösträtt från år 1884 då riksdagsledamoten Fredrik Borg väcker förslaget om kvinnlig rösträtt i andra kammaren, till dess att den blir verklighet och kvinnor får rösta för första gången 1919.

Egentligen började det ännu tidigare så det blev en lång kamp, både i Sverige och i andra länder. Redan 1792 utgav den engelska författarinnan Mary Wollstonecraft boken ”Till försvar för kvinnans rättigheter”.

De engelska suffragetterna blev föregångare då de före twittrandets tid demonstrerade på gator och torg. De tog även till grövre artilleri som hungerstrejker och försök att ta sig in i parlamentet.

Men hur var det då i Sverige?  Här arbetade man med fredligare medel som möten, namninsamlingar, kurser och broschyrer. Och för att få pengar till detta var uppfinningsrikedomen stor. Man ordnade basarer, gav ut vykort m.m. – allt till förmån för Saken. Men faktum är att kvinnligt kön faktiskt inte var ett absolut hinder för att påverka politiska beslut då rösträtten var beroende av inkomst och förmögenhet. En kvinna med förmögenhet kunde rösta – om hon var ogift och sålunda myndig! Omyndigheten var alltså en annan sida av samma mynt, för att få rösträtt måste man bli myndigförklarad. Pojkar föddes till medborgare, vissa flickor kunde bli det, liksom änkor! Man kunde skriva till kungs och begära att bli myndig, det gjorde t.ex. Fredrika Bremer. Då var hon redan en känd författare, men hon hade inte kunna skriva avtal med sina förläggare. Den första svenska organisationen som arbetade för kvinnors rättigheter bildades 1884 och döptes till - Fredrika Bremer-förbundet.

Boken är otroligt välillustrerad och bläddervänlig! En upplysande aha-skrift,  även för den som kanske inte funderat så mycket på de här frågorna förut.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Lena Fahle den 17 november 2011