Vålnadernas historia

Spökhistoria utan en massa trams.

Magnus Västerbro är författare och journalist. För ”Svälten”, om de sista svält- och missväxtåren i Sverige, tilldelades han Augustpriset 2018 för årets svenska fackbok.

Magnus Västerbros ”Vålnadernas historia” handlar inte om spöken per se, utan snarare om tro, samt, inte minst viktigt, dess motsats, skepticism. Det senare är ett underskattat och generellt sett väsentligt mindre avhandlat fenomen än de troendes perspektiv, både vad gäller spöken, gudar och annan vidskepelse. Västerbro pekar på att skepticism varit vanligare genom historien än vad man kan tro. I källorna är det oftast de troendes utsagor som återfinns, eftersom det sällan varit opportunt att komma ut som klentrogen, men det finns undantag. Västerbro visar bl.a. på de grekiska filosoferna Demokritos och Epikuros som till följd av en materialistiska världsbild blankt avfärdade besök från andra sidan som amsagor, lika så gjorde den romerske naturvetaren Plinius den äldre. Västerbro lyfter också exempel ur engelska domböcker från 1600-talet där även tvivlare av lägre börd kommer till tals och får resa tvivel om både det ena och det andra (innan de antagligen fick betala dyrt för sin öppenhjärtighet). Västerbro konstaterar att mörkertalet förmodligen är stort vad anbelangar mängden tvivlare genom tiderna.

”Vålnadernas historia” är också berättelsen om spöktrons konjunkturer och skiftande funktion. Romarna ägnade sig åt förfäderskult. För dem var närvaron av gångna generationers vålnader oftast något positivt, dessa vakade över och kunde hjälpa sina levande anförvanter. Kristendomen såg detta som ”avgudadyrkan”. Kyrkofadern Augustinus avfärdade spöken helt. Men spöktron var svår att undertrycka. Katolska kyrkan började så småningom att se spökerier som en källa till uppbygglig vittnesbörd, androm till varnagel. Strax kom man på att det gick att tjäna pengar på hemsökelserna, man började ta betalt för mässor och förböner som skulle korta avdöda släktingars vistelse i skärselden. Detta vände sig naturligtvis reformatorn Marin Luther med emfas emot! Och spöken, förklarade han, fanns inte - de var bara djävulens rackarspel. Men vad det led började även protestantiska kyrkor se användningsområden för spöken. De vittnade om ett liv efter detta och blev ett argument mot den anstormande upplysningen. Västerbro tar pendlingarna mellan tro och otro hela vägen fram till dagens haloweenfirande.

Roande är att spökena genom årtusendena är nästan klichéartat igenkännliga. Med en tendens gränsande till monotoni återvänder de för att kverulera över tillkortakommanden och gamla oförrätter - våldsam hädanfärd och icke reglementsenlig begravning hör till de vanligaste klagomålen. Athenodorus spöke är ett typexempel. Plinius den yngre skrev omkring år 100 i ett brev om hur denne grekiske stoiker 100 år tidigare uppsökt ett övergivet spökhus i Athen. Spöket härjade vilt, bl.a. genom att rassla med kedjor! Men taggade ned när Athenodorus uppträdde lugn som en filbunke. Istället pekade det ut sin ovigda grav. Det visade sig att spöket varit en slav som mördats och utan ceremonier skottats i jorden. Efter att ha återbegravts enligt konstens alla regler fick spöket ro och försvann. Denna tematiska traditionsbundenhet kontrasterar numera bjärt mot den tekniska trendkänsligheten som dagens spöken uppvisar. De anammar beredvilligt tekniska nymodigheter. Deras röster har hörts på frekvenserna mellan radiostationer, de har krälat ur tv-apparater och figurerar nu på internet men fortsätter älta samma typ av agg.

”Vålnadernas historia” är ett stycke läsvänlig populärvetenskap. Magnus Västerbro tror själv vare sig på gudar eller spöken, varför man i hans sällskap känner sig trygg med att inte stöta på en massa övernaturligt trams.

/Thomas Hallin