Vädrets makt

Hör du till den skara som krampaktigt börjar snacka om vädret när samtalsämnena tryter? På krogen? I tvättstugan? På syjuntan? Tycker Du att det blir lite enahanda i längden? I så fall utgör Erik Durschmieds bok ”Vädrets makt” ett utomordentligt medel att bredda sitt kunnande med. Efter att ha insupit de 17 kapitlen har dina referenser på området ökat väsentligt.

Nästa gång kung Bore svept sin ismantel över landet och du står där i den arla morgonstunden grävande efter bilen, så kan du och grannen i snödrivan bredvid begrunda la Grande Armées sorgliga öde – år 1812 tågade Napoleon med 423 000 man mot Ryssland, Moskva föll men när köld, snöstormar och svält satte in tvingades man till reträtt, bara en handfull av kanonmaten överlevde debaclet.

Eller om någon i sällskapet klagar över sjögång när ni om aftonen stävar över Saltsjön mot Slussen, då kan du i nedlåtande ton mästra den veklige med historien om mongolarmadans snöpliga enkelresa – år 1281 korsade den största flotta historien någonsin har skådat, 3500 skepp, Koreasundet för att invadera Japan, bara för att strax förintas i en fruktansvärd tyfon.

Eller om din partner på golfcoursen gnäller över lite regnskvättande, föreläs då om 17e, 18e och 19e legionens blodiga ändalykt – år 9 ledde legaten Varus sina 20 000 man genom Germaniens skogar och rakt in i ett bakhåll. Legionerna kunde i terrängen vare sig utnyttja materiellt, disciplinärt eller numerärt övertag, ett rasande åskregnväder spädde på kaoset och beseglade romarnas öde, de slaktades till sista man.

Intrycket till trots rymmer ”Vädrets makt” inte bara krig och elände, det bjuds även en del jämmer och elände. Främst då skildringen av svältkatastrofen på Irland under 1840-talets andra hälft, orsakad av en rad kylslagna somrar. Ett annat okrigiskt exempel är historien om ösregnet som en sommardag 1794 skingrade supportrarna till det franska skräckväldets ledare, Robespierre, när denne som mest behövde dem.

Att döma av andra böcker Durschmied skrivit – ”Hinges of Battle” och ”From Armageddon to the Fall of Rome” - synes författaren ha nischat in sig på att skildra avgörande ögonblick i historien, fokuserande sig på små tuvor som fått stora lass att välta. Därtill vädrar han, när helst han kommer åt, sina antipatier mot antikens Rom, något som kan väcka irritation hos en och anna romarfantast.

Durschmieds antipatier märks tydligt i kapitlet om slaget i Teutoburgerskogen år 9. Desto roligare är det då att just här kunna beslå författaren med felaktigheter. Han beskriver germansk religion som Snorre Sturlasson beskriver fornnordisk asatro, 1200 år senare! Fel! Dessutom framställs germanernas ledare, Arminius, helt ohistoriskt, som en modern frihetskämpe med pangermanska ambitioner.

Plumparna i protokollet kan ge viss grund för oror kring riktigheten i andra påståenden, på områden där läsaren själv är mindre bevandrad. Durschmieds bok kan dock på det hela taget ges ett gott betyg. Och kan man frossa i det elände som kvällstidningarna lever på så går det lika bra med ”Vädrets makt”, underhållningsvärdet är stort! Boken passar ypperligt på nattduksbordet som kapitelvis lagom portionerad kvällshistoria.

PS: boken har ett kompletterande kapitel av den svenske militärhistorikern Thomas Roth där di svenskes erfarenheter av vädernycker avhandlas, förstås inkluderande Lützendimma och tåget över Bält! DS

/Thomas Hallin

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Thomas Hallin den 4 april 2016