Ursäkta, var är skorpionerna?

Jag har många filmfavoriter, en knapp handfull biobesök har dock gjort så starkt intryck på mig att jag så när tappat greppet om tillvaron. Dessa "jordbävningsfilmer" är tre: "Stjärnornas krig" (1977), som orsakade en sådan science fiction-feber att jag höll på att driva mina stackars föräldrar till vansinne; "Varats olidliga lätthet" (1988), som under min mest romantiska period träffade rakt i mitt kärlekstörstande hjärta. Den tredje filmen är Ridley Scotts "Gladiator" (2000).

Fortfarande romantisk lagd men med betydligt mer cynisk svärta än förr slog Ridley Scotts dystopiska epos an just de rätta strängarna i min Weltschmertzsargade själ. Som så ofta i Scotts filmer – jag tänker närmast på "Alien" (1979) och "Blade runner" (1982) – är celluloiden sepiatonad, halvdager råder och det är sent på jorden - minst sagt dystert! Till ljudslingans wagnerianska stämningar utkämpas i sedvanlig ordning det godas sin eviga strid mot det onda. Det goda avgår förvisso med segern men den är dyrköpt och obeständig.

 

Scenen för "Gladiator" är det romerska riket, år 180 e v t. Handlingen är rak och simpel som i den bästa westernklassiker. Den åldrande kejsar Marcus Aurelius (Rex Harris) vill återinföra republik. Kejsarens mest framgångsrike general, Maximus (Russell Crowe), i grunden en enkel odalman, anförtros uppdraget. I och med detta åsidosätts tronarvingen, den psykiskt labile Commodus (Joaquin Phoenix). Denne tar emellertid ödet i sina egna händer, han mördar sin far och tillväller sig tronen. Naturligtvis vägrar den rakryggade Maximus att acceptera tingens nya ordning och hamnar i onåd. Maximus familj mördas på order av den nye kejsaren men själv lyckas han med nöd och näppe undkomma med livet i behåll. Svårt sårad och oförmögen att ta vara på sig själv upphittas Maximus av slavhandlare. Snart finner sig Maximus såld och ingående i Antonius Proximos (Oliver Reed) gladiatorstall. I takt med tillfrisknandet börjar Maximus ruva på hämnd.

Gladiator

 

"Gladiator" är i bästa bemärkelse en maffig mastodontfilm; till skillnad från många andra alster i genren överskuggar inte det påkostade formatet handling och personteckningar (notera att Russell Crowe fick en Oscar för bästa manliga huvudroll). Men regi, foto, specialeffekter, skådespeleri och ett fantastiskt soundtrack i all ära, utan själva scenariot för filmen hade åtminstone inte jag fallit så pladask. Romarriket och i synnerhet dess härsmakt är en gammal barndomsförälskelse. Filmens inledande bataljscener tog nästan andan ur mig, med tefatsstora ögon satt jag i biomörkret kippande efter luft! Det massiva intrycket av musik, klippning, rekvisita, statistuppbåd och återgivandet av de romerska legionernas skoningslösa effektivitet drabbade mig med full kraft! Ståpäls!!! De datoranimerade rekonstruktionerna av kejsartidens Rom, framför allt Colosseum, ingav liknande välbehag.

Nu har den värsta entusiasmen bedarrat och jag kan se lite mer tillnyktrat på "Gladiator". Som film betraktad håller den ännu vid både 23:e och 31:a betittandet. Men, idag, med lite distans, kan jag roa mig med att hitta de historiska felaktigheterna i filmen. I förstone måste jag dock understryka att researchen inför "Gladiator" har varit ovanligt god: legionärernas uniformer är korrekt återskapade in i minsta känd detalj, de är t ex inte som filmiskt brukligt utstyrda i den kvastförsedda attiska hjälmen; en annan mycket positivt inslag är att Maximus visas ägnande sig åt tidstypisk romersk förfäderskult; och jag konstaterar att den galne kejsaren (Commodus) den här gången faktiskt VAR galen och, precis som i filmen, mycket begiven på gladiatorspel. Vi slipper också tacksamt nog några av de vanligaste klichéerna i sammanhanget: det förekommer, tack och lov, inte några kristna tycka-synd-om-offer (om slika dyker upp önskar jag annars se dem som lejonföda illa kvickt!); ingen lyfter heller högerarmen i "hitlerhälsning" och säger "ave Caesar" etc. 

Många av de direkta felaktigheter som förekommer i "Gladiator" är säkerligen medvetna eftergifter för dramaturgin: Markus Aurelius mördades inte, han dog i en pestepidemi; Markus Aurelius son, Commodus, åsidosattes inte som tronföljare, han lanserades redan tidigt som faderns efterträdare; Commodus regerade under 12 år, filmen utspelar sig under högst ett år och slutar med Commodus död; Commodus dödades i och för sig av en gladiator men banemannen hette Narcissus, inte Maximus, och dådet ägde inte rum på Colosseums sandiga arena, kejsaren ströps i badet.

En annan modifiering har gjorts för att storyn skall fungera och syftar därtill att tona ned filmens hämndmotiv. Markus Aurelius hade naturligtvis inte en tanke på att återinföra republik, inte ens senaten var särskilt angelägen i saken – flera kejsare hämtades ur dess led och det hände att senaten som helhet promotade egna kejsarkandidater. Republiktemat är naturligtvis bara anakronistiskt demokrati- och jämlikhetstjafs som i våra ögon skall göra hjältens sak lite smakligare för publiken, hämnd är ju inte särskilt nobelt nu för tiden.

Annan realism har offrats på coolhetens altare: den svarta, ss-inspirerade looken på kejsarens livvakt, praetoriangardet är helt ohistorisk - märkligt nog felar man att ta med den enda uniformsdetalj som man vet skilde ut praetorianerna från vanliga legionärer, skorpionsymbolen, i sig nog så häftig! För att inte tråka ut den yngre publiken har man naturligtvis inte heller sett sig kunna undvara övningar i pyroteknik – i bataljscenen skjuts spärreld med eldpilar och med katapult slungas iväg något som i det närmaste kan liknas vid napalm!?

Andra felaktigheter kan inte tillskrivas annat än förbiseende eller ren okunskap: Colosseum kallas uttryckligen för "Colosseum", ett namn som dyker upp först under medeltiden - antikens romare kände byggnaden som den Flaviska amfiteatern; de få kvinnliga gladiatorer som förekom på de romerska amfiteatrarna slogs aldrig mot män; Colosseum liksom andra officiella byggnader återges i så kallat "antikvitt" men i verkligheten var de bemålade i sprakande färgprakt; trots att det kejserliga Rom inte fick en stadsmur förrän på 270-talet förekommer en sådan osv.

De mest häpnadsväckande felaktigheterna återfinns i de inledande bataljscenerna: romarna går till attack i en tät barrskog, som till råga på allt ser ut som en modern skogsplantering! Man behöver inte läsa på länge för att bli varse att romarna av bitter erfarenhet (slaget i Teutoburgerskogen år 9) undvek drabbningar i terräng där deras taktiska och militärteknologiska överlägsenhet nullifierades. Men om man nu till nöds köper legionärernas anfall i skogen, som dessutom sker i motlut, så kommer vi till den definitiva omöjligheten: en kavallerichock genom tät skog! Anfallet leds av Maximus själv som till på köpet, medan hästarna dånar fram emellan träden, åthutar sina kavallerister att stanna i formationen - "Hold the line!" som han skriker!

I verkligheten grupperade sig romarna i tre parallella linjer, varje linje flera led djup. Den främre linjen höll upp sina stora sköldar som en skyddande mur och högg med sina korta svärd in på fienden likt en avancerande slåttermaskin, linjen fick absolut inte brytas. Detta medan den mellersta linjen lät sina spjut regna över fienden. Den bakre linjen, som bestod av legionens veteraner, hölls inne som reserv. Kavalleriet placerades i allmänhet på flankerna. I "Gladiator" sker ingenting av detta. Den romerska linjen bryts omedelbart, till på köpet av en skränande hop barbarer, och slagfältet blir strax ett virrvarr av kombattanter.

Ja, jag skulle kunna fortsätta länge än och en större expert än jag skulle säkerligen hitta ännu fler fel. Jag drar dock ett streck här. Vill man fördjupa sig i romersk krigföring rekommenderar jag "Roman Warfare" av Adrian Goldsworthy. De senaste rönen om praetoriangardet hittar ni i Boris Rankovs "The Praetorian Guard", boken ingår i förlaget Ospreys militärhistoriska serie. Marcus Aurelius, Commodus och många andra romare + deras gudar hittar ni fylliga uppgifter om i Tullia Linders uppslagsverk "Vem är vem i romarriket". Vill man veta hur Hollywood plägar misshandla historien läses med fördel den mycket underhållande "Past Imperfect – History According to the Movies", redaktör Mark C Carnes. Är man bara rent allmänt intresserad av att jaga filmtabbar, så kallade flubs, har man synnerligen god hjälp av Bill Givens "Roman Soldiers Don´t Wear Watches" och Matteo Molinaris "Oops! Movie Mistakes That Made the Cut". Vill man ha underhållning, action och äventyr av högsta klass rekommenderas med varm hand Ridley Scotts film "Gladiator".

/Thomas Hallin



 


Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Thomas Hallin den 2 augusti 2010