Tro och icke-tro – övertygelser och illusioner

Tro och icke-tro, livsåskådningar och religion – är de områdena något privat eller av bredare intresse? Är ens existentiella inställning en hemlighet som är för känslig (eller för ointressant) för att prata om, eller tvärt om ett relevant och inspirerande debatt- och samtalsämne? Redan här går åsikterna isär. Faktum är dock att det på senare år har getts ut en hel del böcker som företräder ateismen som världs- och livsåskådning. Ett par av dem har recenserats på bibliotekets hemsida (bl.a. "Illusionen om Gud" av evolutionsbiologen Richard Dawkins och "Du store Gud?" av Christopher Hitchens). För allsidighetens skull kommer jag här att ta upp några böcker som intar den motsatta positionen och (medvetet eller omedvetet) går i svaromål och bemöter argumenten i ovanstående titlar.

Ett författarpar som tydligt bemöter Richard Dawkins bok och åsikter är Alister McGrath och Joanna Collicutt McGrath. Redan på titeln, Ateismens illusioner (med underrubriken ”Varför Richard Dawkins misstar sig”), hör man vad deras bok syftar på. Författarna är forskare från Storbritannien och presenteras i förordet till den svenska upplagan som ”övertygade kristna av ett slag som inte passar in i Dawkins föreställningsvärld” då de är ”intellektuellt öppna och kritiskt tänkande personer, seriösa forskare som är hängivna det vetenskapliga arbetssättet”.

Hur tror då Dawkins att kristna är? Ja, raka motsatsen, skulle man kunna säga – oförnuftiga och vidskepliga. På tal om att religion enligt vissa undersökningar skulle vara bra för människors välbefinnande skriver Dawkins: ”Det är […] svårt att tro att hälsan förbättras av det mer eller mindre permanenta tillstånd av morbida skuldkänslor som tynger en romersk katolik med normal mänsklig svaghet och mindre än normal intelligens” (cit. ur McGrath, s. 89). Som katolik kan jag inte känna igen mig och tycker inte att svepande formuleringar om ”morbida skuldkänslor” och låg intelligenskvot gällande 1,5 miljarder människor riktigt borde anstå en vetenskapsman. 

Men så skriver också McGrath att ”Illusionen om Gud är ett dramatiskt verk snarare än ett akademiskt: ett brutalt, vältaligt angrepp mot religionen och en hängiven vädjan om att den ska förvisas till samhällets av vanvett präglade marginaler där den inte kan göra någon skada” (s. 93). Dawkins intar en dualistisk hållning där religion är av ondo och vetenskap av godo. Mot detta har McGraths naturligtvis invändningar. Dels kan man ju tänka sig en verklighetsbeskrivning där religionen står för det goda, men framför allt kunde fler nyanser vara önskvärda.

Stora delar av den kristna kyrkan ser t.ex. inte någon motsättning mellan en gudstro och evolutionslära, men detta kan Dawkins inte acceptera. McGrath konstaterar att katolicismen ”aldrig haft problem med att godta evolutionsteorin på det sätt som utmärker konservativ protestantism” men berättar att när påven Johannes Paulus II i ett uttalande 1996 sa sig ”stödja tanken på en biologisk evolution” reagerade Dawkins genom att säga att påven var en hycklare.

Om Dawkins syfte hade varit att uppmuntra kristna att acceptera tanken om biologisk evolution skulle han ha välkomnat påvens uttalande. Men det är det inte. Dawkins är fullständigt oförmögen att ta till sig att påven – eller någon annan kristen – skulle kunna acceptera evolutionen (McGrath, s. 51).

Vad gäller ondskan i världen känns det fullständigt absurt att tro att våld och extremism skulle försvinna om det inte fanns religion. För det första för att kärnan i de allra flesta religioner är fred och kärlek och inte motsatsen. Och för det andra för att krig och konflikter verkar uppstå utifrån den mänskliga naturen oavsett ideologi. ”Dawkins barnsligt naiva inställning att ateister aldrig skulle kunna begå brott i ateismens namn krossas mot verklighetens grymma klippor” skriver McGrath och illustrerar med ”systematiska religionsförföljelser i Rumänien under sovjettiden” (s. 76).

Att som Hitchens i Du store Gud? påstå att en värld utan religion skulle vara en godare värld och komma undan med att kommunism och nazism (företrädda av Stalin och Hitler) inte skulle vara profana rörelser utan ”religioner” de också är att fullständigt blanda bort korten. I recensionen på hemsidan av denna bok tas också Nordirland-konflikten upp. I ärlighetens namn måste det dock vara svårt att säga vad som var religion i konflikten och vad som handlade om sociala orättvisor och kamp mellan olika kulturer och bakgrunder, erövrare från Skottland och England kontra katolska ”urinvånare”.

McGrath skriver: ”Eftersom jag själv växte upp i Nordirland känner jag bara alltför väl till det religiösa våldet. Det råder ingen tvekan om att religion kan föda våld. Men det är den inte ensam om. 1900-talets historia har gett oss en skrämmande medvetenhet om att även politisk extremism kan orsaka våld.”

Jag ska lämna McGrath och Ateismens illusioner och nämna ett par andra böcker på delvis samma tema. I En dold Gud av Stefan Einhorn (med underrubriken ”Om religion, vetenskap och att söka Gud”) jämförs flera olika religioner. Einhorn uppfattar att han hittar en gemensam kärna i de olika livsåskådningarna. Han beskriver syftet med boken som ett ”försök att sammanfatta vissa aspekter av det som förenar i beskrivningarna av den dolda Guden och vägarna till det gudomliga samt att ställa frågan om detta gudsbegrepp är förenligt med ett vetenskapligt och rationellt tänkande” (s. 14f i pocketuppl.). Författaren trevar sig fram och är relativt lågmäld och försiktig:

Varför ska det vara så svårt? Varför kan inte Gud, om Gud finns, visa sig en gång för alla och därmed ställa alla tvivel på skam? Det är ett sätt att formulera frågan. Man kan också vända på den och förvånas över att det går att uppleva det som kallas för ’gud’. Genom historiens gång har många människor vandrat på olika vägar för att slutligen nå fram till en likartad inre upplevelse (Einhorn, s. 48f.).

Einhorn är försiktig även när det gäller kopplingen mellan vetenskapen och Gud, men diskuterar frågan om Guds existens och funktion utifrån fysik, biologi och psykologi.

Mindre försiktig är teologen Vesa Annala som har skrivit boken Ateism – förnuftet på villovägar. Detta är den enda av de författare, som jag presenterar i denna artikel, som förnekar evolutionsteorin och företräder synsättet intelligent design. För allsidighetens skull kan även denna inställning få komma med i urvalet, även om jag personligen inte delar den. I övrigt kan man säga att Annala är Sveriges motsvarighet till McGrath – boken är skriven som ett svaromål mot Dawkins, Hitchens och en svensk representant för samma inställning, Christer Sturmark, som Annala dock betecknar som ”mest civiliserad av alla tre”.

Annala bemöter ”den nya ateismens” argument att tron skulle vara emot förnuftet och tar även upp ondskan i världen, vetenskapens landvinningar samt påståendet att det skulle vara ”de troendes sak att bevisa Guds existens”. Hans argumentation är värd att läsa, även om jag inte har utrymme att ta upp den här. Lite missvisande är det dock att han använder ordet ”design” även för äldre tider (uttrycket ”intelligent design” myntades 1989). Jag hade då föredragit ord som ”utformning” eller något liknande.

Den bästa boken i sammanhanget menar jag är Med tanke på Gud – en introduktion till religionsfilosofin av jesuitpatern tillika doktorn (numera professorn) i religionsfilosofi Ulf Jonsson. Boken skrevs från början med avsikten att vara en ”ganska elementär introduktionsbok i religionsfilosofi” men texten växte och förgrenade sig ”åt många olika håll” (s. 341). Även om Med tanke på Gud går både djupt och brett, är tillkommen i ett akademiskt sammanhang och utmanar läsaren att tänka är den förhållandevis lättläst. Jonsson menar att tron och förnuftet har en gemensam källa, nämligen den mänskliga nyfikenheten, och han avslutar sin inledning till boken med följande ord:

Tron blir då ett nyfiket frågande efter mening och sammanhang i livet, ett tillförsiktigt hopp om att tillvaron till sist inte är meningslös och obegriplig, eftersom den har sin grund i Gud. 

Jonsson medger att det är svårt att veta något med fullständig visshet, och kanske måste man hitta en väg mellan ”absolut säkerhet” och ”radikal skepticism”. En radikal skeptiker, skriver Jonsson, hävdar att han är säker på att han inte vet någonting. ”Men den som hävdar att han är säker på att han inte vet någonting hävdar ju i samma andetag att han är säker på åtminstone en sak, nämligen att han inte vet något. Men då vet han ju åtminstone det. Och därmed har han redan själv vederlagt sitt påstående om att han inte vet någonting alls.” (Detta s.k. retorsionsargument var känt redan under antiken, men inte mindre intressant för det.)

Jonsson refererar också till 1700-talsfilosofen Hume som visade på att vi inte ens kan ”veta huruvida våra sinneintryck motsvaras av någonting i den yttre världen” men att det likväl kan vara både praktiskt och nödvändigt ”att bete oss som om äpplet på bordet [och som vi upplever med våra sinnen] faktiskt finns där i den yttre världen” (Jonsson, s. 80).

Kapitel 6 i boken går under namnet ”Att argumentera kring gudsfrågan”. Här diskuteras ingående en mängd olika sorts argument såväl mot som för Guds existens. Samtidigt klargör Jonsson att det oftast inte räcker med (ett) argument för att övertyga någon. ”I vart fall när det gäller övergripande frågor av stor betydelse för vårt eget sätt att leva går det snarare till så att vi väger samman en rad olika argument som sammantaget ger oss en helhetsbild av frågan. [---] Med tanke på hur det mänskliga livet är beskaffat (som t.ex. att vi ofta snabbt måste ta ställning till frågor som vi inte är särskilt väl insatta i) är det nog bättre att ha en något så när stabil övergripande förståelse av tillvaron, snarare än att byta livsåskådning var och varannan dag” (s. 257).

På samma sätt är det svårt att ”begära att övertygelser måste kunna bevisas på ett sätt som övertygar alla. Vad som utgör en rimlig utgångspunkt för en person är inte automatiskt en rimlig utgångspunkt för en annan” (s. 256).

När Jesus, i samband med att han blev dömd till döden, sa att han kommit för att ”vittna för sanningen” svarade ståthållaren Pilatus: ”Vad är sanning?” (Joh 18:38). Den frågan är fortfarande aktuell och det är upp till var och en att söka svar på den. Någon konsensus lär knappast uppstå, men det är åtminstone spännande att fundera.

/ Anna Dunér

  1. The Dawkins delusion?

    Undertitel: atheist fundamentalism and the denial of the divine
    Av: McGrath, Alister E
    Språk:
    Engelska
    Publiceringsår: 2007
    Klassifikation: Religion

    Finns som: Bok
  2. En dold Gud

    Undertitel: om religion, vetenskap och att söka Gud
    Av: Einhorn, Stefan
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 1998
    Klassifikation: Religion

    Finns som: Bok
  3. Ateism

    Undertitel: förnuftet på villovägar
    Av: Annala, Vesa
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2009
    Klassifikation: Religion

    Finns som: Bok
  4. Med tanke på Gud

    Undertitel: en introduktion till religionsfilosofin
    Av: Jonsson, Ulf
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2004
    Klassifikation: Religion

    Finns som: Bok

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Anna Dunér den 20 december 2013