The Strange Death of Europe

Självmord genom mångfald?

”The Strange Death of Europe”, blev 2017 en bästsäljare på den brittiska bokmarknaden och har sedan dess utkommit i flera pocketupplagor. Oväntat, med tanke på att det rör sig om en allvarstyngd och pessimistisk, för att inte säga apokalyptisk, reportagebok i migrationsfrågan. Eller kanske just därför?

Författaren, Douglas Murray, skriver olycksbådande: “Europa kommer inte att förbli Europa och européerna kommer att ha förlorat den enda plats i världen vi kan kalla hem”.

Murray lägger fram två huvudskäl för sin tes. Det första är vad han beskriver som den sedan efterkrigstiden i mångt och mycket okontrollerade massinvandringen till Europa. Det andra är att Europa förlorat tron på sig själv. Murray beskriver en situation där politiker och myndigheter likt sömngångare hanterar en eskalerande migration. Först presenteras invandrarna som "gästarbetare". När det visar sig att de vare sig åker hem eller integreras börjar man istället lovprisa "mångkultur".

Murray menar att hela världen strömmar till i en tid när Europa ägnar sig åt ruelse och självspäkande över gångna försyndelser (läs imperialism, Auschwitz, slavhandel etc). Han tecknar ett Europa som tappat sina ideal och traditioner ur sikte. Och hävdar att massinflödet av folk från främmande kulturer måhända skulle ha fungerat i en stark och självsäker värdkultur men att ett mångmiljonhövdat inflöde till en skuldtyngd, sliten och döende kultur definitivt inte gör det.

Murray undersöker migrationens efterkrigshistoria, pekar på att den ständigt underskattats av myndigheter och regeringar och hur lite en offentlig, problematiserande diskussion tillåtits om saken, t.o.m. i skuggan av den demografiska omvälvning i London som kunde konstateras i 2011 års folkräkning. Han hävdar att visselblåsare, från höger till vänster, invandrade och infödda, tystas genom att misstänkliggöras som rasister eller på annat vis förklarats som icke tillräkneliga.

Utgångspunkten är brittiskt men Murray blickar ut över kontinenten. Han recenserar Tyskland, Holland, Frankrike, Italien, Danmark … Ja, även Sverige får sin släng av sleven! Han reser till den italienska ön Lampedusa och den grekiska övärlden för att på nära håll studera den kaotiska flyktingmottagningen åren kring 2015. Han intervjuar migranter och politiker. Den europeiska beslutfattareliten bedöms i migrationsfrågan som i bästa fall sangvinisk, i värsta fall som helt världsfrånvänd.

Murray räddes i synnerhet islam och de illiberala värderingar som kommer med migrationsströmmarna. Han ser hur det blundas för antisemitism och homofobi. Och i ett sekulariserat Europa där devis om yttrandefrihet stått högt i kurs bedrivs plötsligt självcensur inför hotet om blasfemikontroverser. Det går så långt att påvar och presidenter skuldbelägger offren för mordhot och terrordåd - bland dem Salman Rushdie, redaktionen på Charlie Hebdo och svenske konstnären Lars Vilks.

Det folkliga missnöjet med en havererad integrationspolitik växer och Murray kopplar uppkomsten av nya, populistiska partier till vad han ser som ett från officiellt håll envetet ringaktande av vindkantringen i opinionen. Murray hänvisar till gallup på gallup som han menar visar i hur mycket otakt de styrande är med verkligheten: 2010 ansåg till exempel 47 % av tyskarna att islam inte hörde hemma i Tyskland, 2015 hade den siffran stigit till 60 % och var 2017 fortfarande på väg uppåt.

"The Strange Death of Europe" är dyster men väsentlig läsning, lika mycket för dem som bestrider Murrays analys som för dem som anser att han tydligt sätter ord på vad de förstått sedan länge. De förra bör, om inte annat, kliva ned från sina höga hästar och lära sig att förstå vad som rör sig i huvudet på de senare, annars finns en överhängande risk att mångfaldens vänner i all sin välmening frambesvärjer just det brunsvarta spöke från förr som de gör sitt allt för att fjärma sig från.

Douglas Murray är brittisk journalist, född 1979. Han är vit, medelålders och man men är i övrigt lite av en skvader: gay, neokonservativ och ateist, med sympatier för kristendomen. Murray är med andra ord lite svår att nischa in, för den som är i behov av sådant - vilket förstås inte hindrar att han i ”Arbetaren” 2020 avfärdas som ”högerprovokatör” samt tilldelas guilt by association-etiketten ”en av [den högerpopulistiske ungerske premiärministern] Viktor Orbans favoritförfattare”.

/Thomas Hallin