Teutoburgerskogen

Den utgör en av historiens stora vattendelare men under tusen år levde minnet av händelsen bara kvar som ett fjärran eko i den forngermanska sagotraditionen, slaget i Teutoburgerskogen.

Tre romerska legioner, om totalt 20 000 man, förintades i ett av cheruskerhövdingen Arminius försåtligt riggat bakhåll. Katastrofens omedelbara konsekvens blev att Rom avbröt alla planer på att flytta imperiets nordgräns till floden Elbe, Rhengränsen permanentades. Denna gränsdragning har sedan kastat sin långa skugga ända in i vår tid, den blev skiljelinjen mellan latinskt och germanskt, franskt och tyskt – under århundradenas lopp har oräkneliga härar korsat denna kulturella förkastningsbrant. Slaget i Teutoburgerskogen återupptäcktes under renässansen, när man började finkamma klostren i jakten på antika texter. Men de historiska källorna är ändå få, otillförlitliga och delvis motstridiga, en bok som bara avhandlade slagets förlopp utifrån dessa skulle inte bli lång. Den amerikanske arkeologiprofessorn Peter Wells drygar förtjänstfullt ut materialet. I sin bok ”Teutoburgerskogen: slaget som stoppade Rom” sätter han in drabbningen i ett sammanhang. Han ger bakgrunden till konflikten, kollisionen mellan ett expanderande imperium och en agrar stamkultur, liksom han i görligaste mån söker presentera huvudpersonerna, Arminius och den romerske befälhavaren, den olycklige Publius Quinctilius Varus, m.fl. Platsen för slaget, som först 1987 anträffades i närheten av Osnabrück, frambringar alltjämt mängder av artefakter. Wells kombinerar arkeologiska rön med uppgifter från de trovärdigaste antika historieförfattarna. Utifrån detta material väver han samman ett troligt händelseförlopp. Skickligt rekonstrueras hur historien tog en helt ny vändning, under loppet av några futtiga timmar, i ett sumpigt skogsparti i norra Tyskland, en höstdag år 9 - en historiens vändpunkt som fick ett världsimperium att skaka i sina grundvalar och dess kejsare att förtvivlat utropa ”Vare, legiones redde”, ”Varus, giv mig åter mina legioner!”. Att läsa Wells bok är som att skära med en varm kniv genom smör ...

/Thomas Hallin