Vända världen rätt

Jag läser ibland om tonåringar som har en särskild bok som ständig följeslagare. I ungdomsromanen ”Vända världen rätt” har 16-åriga Libby ”Vårt hem är vårt slott” av Shirley Jackson intill sin säng, till och med i flera olika upplagor. Om jag var tonåring och skulle välja en bok att ständigt ha intill mig till skulle det kanske bli just ”Vända världen rätt”. Så känns det i alla fall nu när jag just har läst den.

Jag gillar Vända världen rätt av två olika skäl. För det första är det en bra bok där man kommer nära inpå två ungdomar som av olika skäl har vissa problem att helt passa in i skolan och tillvaron. Scenen är ibland highschool (ungefär gymnasiet) och ibland hemma hos respektive familj i Atlanta, USA.

Boken har två huvudpersoner och man får följa dem i vartannat kapitel. Det är Jack och Libby. Libby har efter sin mammas död och mobbning i elvaårsåldern fått svåra problem som bland annat yttrat sig i övervikt, väldigt mycket övervikt! När boken börjar är hon på väg tillbaka till ett normalt liv och har bantat bort 150 kilo. Men hon väger fortfarande över hundra och får ständigt kommentarer som ”fetto” och ”äckel”, för att inte nämna hånskratten och stirrandet. Det krävs styrka för att våga gå tillbaka till skolan – och det har Libby!

Jack har också ett problem, men det märks inte utanpå. Faktum är att ingen vet om det, inte ens hans familj, men han lever i ständig press av att försöka hålla masken och klara sig igenom vardagssituationer och socialt liv. Han är gravt ansiktsblind och känner inte ens igen sina närmaste.

Det här är det andra skälet till att jag är så glad över den här boken! Ansiktsblindhet, eller prosopagnosi, är ett relativt dolt problem. Trots att åkomman inte är särskilt ovanlig (i lindrigare eller svårare form) är det många som inte ens känner till att det är en fysisk svårighet som kan diagnostiseras – men tyvärr inte botas. För mig som varande (lindrigt) prosopagnostisk känns det som en present att denna grupp nu blir synliggjord i en ungdomsbok.

Jennifer Niven har säkert inte skrivit sin bok med någon särskild agenda, som att föra ut kunskap om prosopagnosi. Jag gissar att hon snarare blivit fascinerad av företeelsen och känt att den var en spännande utgångspunkt för en roman. Därför blir boken också spännande och intressant att läsa.

Jack och Libby stöter på varandra i skolan, eller för att vara exakt så hoppar Jack på Libby och starten på deras relation blir inte den bästa. Men det är skönt för Jack att nästan säkert kunna känna igen henne varje gång de möts – hon är ju så stor! Hon blir den första som får veta något om hans svårigheter och Jack bländas snart av Libbys inre egenskaper, de som man lätt går miste om ifall man bara ser hennes övervikt.  

Att se varandra – till det yttre och till det inre – kan denna bok sägas handla om. Läs den!

/ Anna Dunér