Pansarkryssaren

En modernistisk arbetarroman i hisnande fart.

Pansarkryssaren börjar med att ett stort och vilset stridsfartyg krånglar sig fram genom dimman uppför en liten å på den svenska landsbygden. Sen växlar romanen spår och berättarröst blir en arbetare som på väg till järnverket på cykel den morgonen får syn på detta stora stridsfartyg - där det till sist ankrat vid en bro över ån - och låter oss få höra om det med en närmast oefterhärmlig och inlevelsefull monolog: ”Jag kom på morron, skull ut till fyraskifte, jag had en jäla spid, for bråttom äre ju jämt”. Därefter gör romanen ännu ett kast – och så där håller det på, boken igenom, för det finns ingen huvudkaraktär och texten växlar mellan olika stilar och perspektiv; den tar oss till New York och Bahamas, till paranoida direktörer som sippar drinkar och hunsade arbetare som gör uppror på det heta farliga järnverket.

Det är helt enkelt en finurlig liten pärla till bok detta; den är endast 116 sidor lång och rör sig framåt i en hisnande fart. Den utkom för första gången år 1955 och var den då endast 24 år unga Molly Johnsons debutroman. Hon hade sett filmen Pansarkryssaren Potemkin och på så sätt inspirerats till detta verk, både vad gäller stridsfartyget i början av boken och filmens kontrastrika rytm och dess poetiska berättarstil.

Molly Johnson var dotter till en järnverksarbetare och Pansarkryssaren brukar betraktas som en arbetarroman, men som inte följer någon av arbetarromanens vanliga struktur och uppbyggnad. Istället utgör Pansarkryssaren med sin teknik och fria stil något så ovanligt, åtminstone vid den tiden, som en modernistisk arbetarroman.

I vilket fall är romanen ett litet mästerverk väl värd att läsa flera gånger om.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Johan Fagervall den 16 december 2019