Männen med rosa triangel

1939 grips den 22-årige österrikaren Josef av Gestapo. Anledningen? Han är homosexuell och har haft en förbjuden relation med sonen till en tysk nazistpamp.

Förhöret hos Gestapo visar sig bara vara början på ett sex år långt lidande. Efter en tid i fängelse skickas Josef vidare till koncentrationslägret Sachsenhausen. Där står det tidigt klart för honom vilka som, vid sidan av judarna, ses som de allra lägst stående i Nazityskland – nämligen fångar med rosa triangel. De homosexuella männens överlevnadsfrekvens var bland de allra lägsta i lägren. Livet i Sachsenshausen, och efter det i andra minst lika hemska läger, skildras sakligt och inte utan svart humor. De flesta har nog läst likande skildringar förut och omänskligheten, brutaliteten och ondskan i detaljerna är även här svåra att ta in. Bland annat beskrivs ett makabert ”julfirande” i lägret.

 Små gester av medmänsklighet och värme betyder ofta skillnaden mellan liv och död för de utsatta lägerfångarna. Det som var nytt för mig var hur förljuget nazisterna i ledande ställning handlade. Homosexuella män sågs som grövre brottslingar än politiska fångar och grovt kriminella mördare. Ändå konkurrerade olika lägerledare om att få inleda sexuella relationer med de mest eftertraktade unga fångarna. Josef berättar själv att han överlevde tack vare dessa relationer.

Efter kriget följde en lång kamp för Josef för att få upprättelse och ekonomisk ersättning. Förföljelse på grund av just homosexualitet ansågs först inte som en ”typisk nazistisk orättvisa” eftersom homosexualitet fortfarande var brottsligt efter kriget. Även om det har ändrats nu hann Josef dö utan att ha hunnit få skadestånd.

Josefs minnen från Hitlers dödsläger har nedtecknats av pseudonymen Heinz Heger.