Den okända Astrid Lindgren

Den som tycker om Astrid Lindgren och hennes böcker blir nog lätt nyfiken på titeln ”Den okända Astrid Lindgren”.

Det är dock inga braskande avslöjanden som görs i boken utan det som åsyftas framgår av undertiteln: ”Åren som bokförläggare och chef”. Ja, för Astrid Lindgren var ju inte endast barnboksförfattare, mamma och kulturpersonlighet – hon hade också en yrkesroll som redaktör och förläggare på bokförlaget Rabén & Sjögren.

Kjell Bohlund, som var chef på Rabén & Sjögren mellan 1983 och 1997, har grävt i arkiven och intervjuat författare och medarbetare och ger oss en intressant bild av Astrid Lindgren som förlagsmänniska.

Under 24 år (1946 – 1970) arbetade Lindgren på redaktionen varje vardagseftermiddag, efter att på förmiddagen ha arbetat hemma med sina egna böcker. Under sommarmånaderna var hon ledig från förlaget.

Jag tycker om boken från första början – okänd eller ej som förlagsmänniska, så är det samma varma, slagkraftiga och energiska person som framträder i den, som vi har lärt känna i andra sammanhang.

Parallellt med skildringen av en viktig del av Astrid Lindgrens livshistoria får vi också insyn i hur den svenska barnboken utvecklades under 1900-talet – till stor del tack vare just Astrid Lindgren! En knepig situation var hon egentligen i när hon hade en viktig roll på det förlag där hon själv gav ut sina böcker. Hur kunde hon förlägga sina egna böcker? Hur mycket påverkade hon övriga författare och illustratörer? Fick hon mer reklam än andra i förlagets kataloger – hon var ju ändå deras stora namn?

När man börjar tänka på det låter kombinationen omöjlig, men var det någon som skulle gå i land med den så var det ändå Astrid Lindgren. ”Att det trots allt fungerade – om än med gnissel”, skriver Bohlund, ”är en bedrift som främst kan hänföras till hennes kloka och anspråkslösa sätt att vara berömd.”

När Astrid Lindgren gick i pension som 62-åring gladde hon sig särskilt åt en sak. Hon skulle aldrig mer behöva refusera någon förhoppningsfull skribent: ”Vilken underbart tröstande tanke!”

/ Anna Dunér