Brinn mig en sol

En bok som jag vill läsa långsamt, så jag inte men missar ett ord, men snabbt, så jag får veta hur det går.

Brinn mig en sol har flera huvudpersoner. Dels är det författaren i ramberättelsen, han som försöker ta reda på vad som hänt i hans barndomsby, när han väl kommer tillbaka efter ett antal år i storstaden. Dels är det polisen Sven Jörgensson och hans son Vidar. Så småningom går berättelserna helt in i varandra.

På ett vackert och fängslande sätt rullas historien upp – statsministermordet 1986 när berättaren var tio år, hyggligt folk i hemtrakten, den oförklarliga ondskan som förekommer också där, jakten efter en mördare som håller sig undan i decennier, det nutida Sverige ...

Jag vill läsa både långsamt, så att jag inte missar något, och snabbt, eftersom jag vill veta hur det går.

Det enda jag inte gillar är fågeln på utsidan.

Den fågel som två gånger förekommer i boken är en sädesärla. Det sägs att den alltid kommer tillbaka till Sveige ett visst datum på våren. I Brinn mig en sol förebådar sädesärlan olycka för människor som har oturen att se den framifrån och inte från sidan eller bakifrån första gången för våren.

Men fågeln på framsidan ser inte ut som en sädesärla. Det vita och svarta har bytt plats, eller så har formgivaren helt struntat i artangivelsen och tagit vilken fågel som helst.

Titeln är hämtad från en dikt av Elsa Grave (1918–2003) som många år bodde i Halland, där romanen utspelar sig. När du lånar spänningsromanen kan du passa på att låna en diktsamling av henne också!

/ Anna Dunér