Stil

Visst är det roligt att läsa om språk! I boken "Stil" ägnar sig språkvetaren Lars Melin åt begreppet stil i nitton omväxlande kapitel.

Här finns både forskning och lek. Genrer och epoker har sina stilar, men det har också varje person som skriver, så pass att någons språkliga stil skulle kunna användas ungefär som ett fingeravtryck i ett brottsmål.

Roligt är det när författaren testar att skriva om barnvisan ”Små grodorna” i olika stilar som lagspråk, retoriskt, byråkratiskt, som lärobokstext, nyhetstext och så vidare. I ett annat kapitel testar han att presentera fem korta texter från olika tider och inriktningar som han sedan skriver om i en annan stil. Exempelvis tar han en klassicistisk strof av Esaias Tegnér och gör om den som om den var skriven av Selma Lagerlöf på 1890-talet eller idag av Sara Stridsberg.

Man kan säga att Melin synliggör språket och dess mekanismer. Samtidigt visar han att detta är saker som de flesta av oss kan intuitivt, även utan forskning och läsning. Redan en enda rad ger signaler till läsaren om vad det är för typ av text och om vad som ska komma. Byter texten stil blir läsaren förvirrad och det tar längre tid för ögat och hjärnan att ta sig igenom texten.

Ett annat intressant tema i boken är vem som egentligen bestämmer vad som står i en viss text. Är det skribenten som formulerat texten eller läsaren som uppfattar den? Det är inte alltid deras uppfattningar är helt överensstämmande … Melin ritar upp en bild med tre överlappande ringar. En ring skulle kunna vara det jag har för avsikt att säga i den här recensionen, en annan vad som faktiskt står i den och den tredje skulle vara vad du som läsare anser att texten säger. Som väl är finns det åtminstone ”stora överlappningar mellan mängderna”, så på det stora hela når ofta texters budskap fram, men det kan också bli missförstånd.

För den språkligt intresserade finns det en hel del att hämta i boken om språkets svårfångade signalsystem.

/ Anna Dunér

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Anna Dunér den 16 januari 2020