Stalin

Värst i klassen? Kamrat Stalin, massmördande psykopat i toppklass i skepnad av piprökande mysfarbror med barntycke.

Av: Sebag-Montefiore, Simon
Språk: Svenska
Publiceringsår: 2004
Låna mej!

Hitler har blivit världslikaren för historiens alla skurkar, stora som små. Att drämma till med en Hitler-jämförelse sker så ofta och reflexartat att det gått inflation i saken – man tar mig trött för pannan när ännu någon aningslös klåpare sätter likhetstecken mellan Obama, Pinochet eller Putin och den tyske diktatorn. Jämförelsen är att begå en stor orätt mot Hitlers offer. Vad man än kan lasta Barack, Augusto och Vladimir för så är detta peanuts i jämförelse med Adolfs brottsregister.

Hitler tävlar i särklass men det finns jämförelser som är relevanta, han är inte ensam i klassen. Vid ett närmare studium uppenbaras, förutsatt att man nu vågar tänka tanken, att han inte ens var värst i klassen. Har man några Hitlerbiografier i bagaget och sedan ger sig i kast med Sebag Montefiores ”Stalin: den röde tsaren och hans hov” framgår detta med all tydlighet. Den ”röde tsaren” överträffar inte bara Führern kvantitativt, i antalet offer, utan även som självsvåldig och nyckfull tyrann.

Som titeln antyder ligger fokus i Montefiores bok på människan Stalin och den lilla klick han omgav sig med, det är alltså inte egentligen en politisk biografi. Tsartiden, revolutionsåren och Sovjetstatens första tid berörs bara retrospektivt. Boken tar inte sin början förrän Stalins väg mot den totala makten redan ligger utstakad och den uppvaktande svansen av släktingar, partigängare och jasägare redan har börjat samlas. Men då, åren kring 1930, är Stalin ännu bara är den främste bland likar.

Läsaren får stifta bekantskap med en synnerligen obehaglig skara medarbetare som utan ruelse låter mörda, tortera och deportera miljoner. Diktaturens kreatur känns därvidlag igen, Stalin- och Hitlerväldena skulle i så motto kunna vara blåkopior på varandra. Det utmärkande för Stalins gossar är beredvilligheten att mörda urskiljningslöst och utan logik, inte minst varandra och inte sällan egenhändigt, i ett ständigt kattrakande efter makt och position – gårdagens bödel, morgondagens offer.

Intervjuer och material från tidigare oåtkomliga arkiv ger Montefiore möjlighet att klä av det sovjetiska ledargarnityret in på bara kroppen och det gör han. Molotov, Abakumov, Malenkov, Jezjov och Kirov, är bara några av hantlangarna som passerar revy. De beskrivs i all sin andefattiga principlöshet och all sin utstuderade grymhet men trots detta förfaller författaren aldrig till voyeuristiskt snaskande. Därtill presenteras också andra sidor av herrarna, Molotovs brinnande kärlek till hustrun Polina t.ex.

Till de mest vämjeliga gestalterna hör Lavrentij Pavlovitj Berija, chefen för NKVD, KGB´s föregångare. Denne arbetshäst slet hängivet för att uppfylla, helst överträffa arresteringskvoterna. Han var en formidabel organisatör men inte för fin för att själv handgripligen delta i tortyr, ”fransk brottning” som eufemismen löd. På lediga stunder var Berija en god familjefar med våldtäkt som hobby. Unga kvinnor skändades i parti och minut och den dam som vågade avböja hans "inviter" arresterades.

Detta gangstergäng arbetade oförtrutet för att uppfylla sin kommunistiska utopi. Boken beskriver en obeveklig malström av terror som hotade att sluka allt som kom i dess väg. Överallt jagades trotskister, sabotörer, kosmopoliter, spioner, storbönder och kontrarevolutionärer. Ingen gick fri från misstankar, stundens hjälte kunde vara morgondagens ”folkfiende” – det gällde officerare, partikamrater och släktingar, likväl som vanligt folk. I fängelsekällarna knallade nackskotten i stroboskoptakt.

Upphov och motor till detta vanvett var Iosif Visarionovich Djugashvili, Stalin - slug, beräknande, metodisk, falsk, långsint, charmig, intelligent och fullkomligt paranoid. Stalin vädrade konspirationer i snart sagt varje buske. Paladinerna spelades på klassiskt vis ut mot varandra och avkrävdes bevis på total underkastelse, som lojalitetsprov kunde deras nära och kära mördas eller hamna i GULAG. Inte ens den mest trogne rövslickare gick säker, alla hade ett bäst före datum, utom möjligen dottern Svetlana.

Det bästa med ”Stalin: den röde tsaren och hans hov” är att Stalin och hans hejdukar, alla vidrigheter till trots, inte görs till karikatyrer. Mitt i all det nattsvarta lyfter Montefiore fram försonande drag hos bödlarna - djävlarna blir till människor av kött och blod. Några kanske finner förfarandet stötande men det är nyttigt och effektivt. Personifieras ondskan av en piprökande mysfarbror med barntycke blir det svårare att värja sig, svårare att säga där men inte här, han men inte jag …

Och vari ligger nu skillnaden mellan slaktarna Hitler och Stalin?

Det industriella massmordet på judar är tvivelsutan unikt. Men i Hitlers vansinne fanns logik, var du ”arier” och höll käft slapp du terror och tortyr. Den sovjetiska mordmaskinen var inte lika väloljad men vem som helst drabbades, oavsett skuld till ”förbrytelser”. Den som kom på kant med Stalin dog, liksom troligen hans familj, Hitlers interna kritiker hade betydligt högre överlevnadsgrad. Och den skådespelerska som tackade nej till propagandaminister Goebbels inviter riskerade karriären men behövde inte plikta med livet.

Varför blev nu inte Stalin världslikaren bland skurkar? Jo, enkelt, segraren skriver alltid historien ...

/Thomas Hallin