Snöret, fågeln och jag

Det första jag lade märke till med den här boken var titeln. Jag tyckte att den var lite märklig. Men allt klarnar när man vet att Snöret är smeknamnet på en mycket speciell tjej och en bra kompis. Och att fågeln är smeknamnet på den pickande fågeln inne i Selma som hela tiden säger till henne att hon inte duger.

Selma är på landet med sin mormor och morfar. Mamma och pappa har åkt tillbaka till stan i förväg, men Selma tycker om att ha morfäldrarna för sig själv. När hon är med dem spelar det inte så stor roll att hon inte har någon bästis, även om hon oroar sig mycket över hur det ska bli när hon börjar skolan igen till hösten. Selma spelar kort med mormor och morfar, lyssnar på mormors spökhistorier på kvällarna och njuter av att ha det lugnt och skönt. Men inuti henne finns det något som gör ont och som gör henne ledsen. Hon känner det som att det är en fågel som pickar på henne och som säger att hon inte duger; att hon inte klarar av saker. Rösten kallas kort och gott för Fågeln. En dag dyker Snöret upp - en lång, glad tjej med keps och glasögon och gul tröja. Selma och Snöret blir vänner och nu när Selma fått en vän som tycker om henne för den hon är lyssnar hon inte lika mycket till Fågelns elaka ord. Hon börjar säga emot den, och till slut tystnar den mer och mer. Men vad händer när Snöret och Selma blir ovänner?

En klok och smårolig bok om vänskap, stora känslor och att våga tro på sig själv. Passar som högläsning för ca 6 - 8 år.

 

 

 

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Maria Carlén den 9 juli 2013