Slaget om Kursk

Att påstå att segraren alltid skriver historien är vare sig djärvt eller särskilt provocerande, man sparkar in öppna dörrar! Ändå är vi långt om länge totalt blinda för annat än denna ”officiella” historieskrivning. Historien kan ses i nytt ljus först när krutröken sedan länge skingrats och animositeten avklingat i takt med att släktled lagts till släktled. Helt följdriktigt har man under senare år kunnat se en tilltagande tendens till omvärdering av andra världskriget. Jag tänker främst på det hävda tabut kring de krigsförbrytelser som begicks av de allierade; man kan numera påtala massvåldtäkterna på tyska kvinnor, terrorbombningar och den etniska rensningen av östra Tyskland utan att skyllas för apologet, revisionist eller nazistsympatisör.

”Slaget om Kursk” är en del av denna trend. Författarna, Anders Frankson och Niklas Zetterling, ifrågasätter här den gängse bilden av vad som brukar gå under beteckningen ”historiens största pansarslag”. Detta slag i juli 1943 utgör en av milstolparna i andra världskrigets kraftmätning mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Tyskland hade repat sig efter det förödande nederlaget vid Stalingrad och var åter på offensiven. Planen, ”Operation Zitadelle”, gick ut på att i en kniptångsmanöver inringa och förinta de Röda arméförband som var centrerade kring staden Kursk. Den västliga och av Sovjet starkt influerade skrivningen har varit att den att de sovjetiska vapnen triumferade vid Kursk och att det var här som det nazityska anloppet slutligen ebbade ut.


I Franksons och Zetterlings bok revideras denna historieskrivning väsentligt. Tyskarna var betydligt effektivare i sin krigsföring än vad vi tillåtits tro och den ryska ångvälten långt ifrån så väloljad som man velat påskina. Oddsen var numerärt och materiellt otvetydigt på Röda arméns sida men det som fällde avgörandet i konkreta stridssituationer var tyskarnas överlägsna utbildning, större initiativförmåga och effektivare ledningsmetoder; den samlade bild som växer fram i ”Slaget om Kursk” ligger mycket långt ifrån propagandans lika orderkåte som intelligensbefriade ”Fritz”. Sett till förlusterna kan slaget om Kursk rentav, och det med stor marginal, beskrivas som en tysk seger: Tyskland förlorade 56 000 man och 280 stridsvagnar och stormkanoner, Sovjet 177 000 man och någonstans mellan 1600 och 1900 stridsvagnar och stormkanoner!


Mest anmärkningsvärt är Franksons och Zetterlings radikala omvärdering av den drabbning inom ramen för Kurskslaget som brukar gå under benämningen ”slaget vid Prochorovka”. Sovjetisk och västerländsk tradition bjuder att ryssarna genom oavgjorda strider, just på denna punkt, lyckades stoppa den tyska offensiven. Detta är enligt Frankson och Zetterling kvalificerad historieförfalskning. I själva verket var det ryssarna som genomförde ett totalt besinningslöst anfall vid Prochorovka, ett vanvett som på kort tid resulterade i förfärande förlustsiffror: 21 000 soldater i Röda armén stupade och minst 334 stridsvagnar och stormkanoner gick förlorade. Tyskarna miste bara 5500 man och 25 stridsvagnar och stormkanoner. Att de segerrika tyskarna kort tid senare tvingades avbryta sin offensiv berodde helt på händelser vid andra frontavsnitt.


Faktum att ”Operation Zitadelle” inte ledde till ännu en tysk segersommar kan i princip tillskrivas den skeva tillgången på resurser. Stalin kunde formligen stampa fram arméer ur jorden. Sovjetunionens militärindustri och oändliga folkhav kunde absorbera det ena katastrofala nederlaget efter det andra; i en aldrig sinande ström rullade stridsvagnar ur fabrikshallarna och likt boskap till slakt kunde miljoner och åter miljoner rekryter kallas in under fanorna. Hitler hade tagit sig vatten över huvudet – Tyskland och dess tillgångar i manskap och materiel räckte helt enkelt inte till! Man frågar sig hur väst så okritiskt har kunnat köpa myten om Röda arméns bravur? Jag tror för min del att övernitisk antinazism, kryddad med en överdos tyskhat, någonstans längs vägen lett till ren och skär lögn. Som sagt, segraren skriver historien …


PS: varning! Om Du inte gillar ingående exercis rörande pansarvagnsmodellers prestanda, ändlöst uppräknande av olika militära förband, rörig återgivning av truppförflyttningar etc. så är ”Slaget om Kursk” INTE boken för Dig! DS

/Thomas Hallin


 

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Thomas Hallin den 3 augusti 2010