Sapiens

Mänskligheten, en förödande framgångssaga byggd på fantasier ...

I Yuval Noah Hararis ”Sapiens” får man följa med på en svindlande resa genom mänsklighetens historia, från släktet homos uppkomst för ca två miljoner år sedan till den extremt framgångsrika arten sapiens högst troliga hädanfärd inom en inte alltför avlägsen framtid. Den stora succén, eller katastrofen, började med den kognitiva revolutionen för ca 70 000 år sedan. Det var då människan lämnade Afrika och var helst hon dragit fram har miljöförstöring och massdöd följt i hennes spår.

Hararis huvudtes är att det som särskiljer oss från andra djur står att finna i vår organisationsförmåga i kombination med vår ytterst artspecifika egenhet att tänka i abstraktioner, att helt enkelt föreställa oss saker som inte finns. I detta ligger förklaringen till triumftåget menar han, dvs. inte så mycket i materiella innovationer som i uppfinningen av ”myten”. Ett begrepp i vilket Harari inbegriper snart sagt alla abstrakta påfund, inte bara religion utan också ideologier, affärsjuridik och myntväsen, tex.

Hararis poäng är att människan rent biologiskt inte klarar att hålla ihop större flockar än uppåt 150 individer. Men byggs de medfödda sociala talangerna på med en gemensam tro på ett ursprung, en gud eller en idé kan samarbetsförmågan utökas till att omfatta hela imperier. Trons kraft svetsar samman vitt skilda kulturer och i dag är hela klotet förenat i den förödande konsumismens globala kyrka, som Harari påpekar är den första religion i historien vars påbud alla troende verkligen följer.

”Sapiens” är i bästa bemärkelse populärvetenskaplig och bygger på breda insikter i naturvetenskap, antropologi och samhällsvetenskap. Boken är en riktig sidvändare, bredfylld av aha-upplevelser. En och annan kan dock säkert stöta sig på författarens dragning åt värdenihilism. Hararis framtidsvision är dock inte helt nattsvart, i kristallkulan ser han en utveckling där människan genom genmodifiering och nanoteknik förvandlas till oigenkännlighet och blir näst intill odödlig, om det nu är något bra?

 

/Thomas Hallin