Sanningen

En berättelse om minnets bedrägligheter och erfarenheternas olika sår på vår person och våra känslor.

Riikka Pulkkinen är född 1980 och är redan i sin andra roman så välformulerad i sina iakttagelser att jag måste titta två gånger på hennes födelseår och fundera – hur är det möjligt? Men det är det. Romanen är en berättelse om minnets bedrägligheter och erfarenheternas olika sår på vår person och våra känslor.
Det handlar om Elsa, forskare och psykolog, döende i cancer men om det skrivs det lite om. Det är allt runt omkring, maken Martti, som är konstnär, dottern Eleonoora, läkaren, och dotterdottern Anna det handlar om. Och så småningom även om Eeva som kommer att ta mer och mer plats i berättelsen. Eeva är hemligheten, Eeva är barnflickan som har gömts undan men som av en händelse får liv då Anna är hemma hos sin mormor och hittar en klänning. Nu blir inget som förr och sakta sakta rullas sanningen upp, vilken nu den sanna sanningen är? Den är som sagt bedräglig och beror på vem som berättar.
Boken är som en thriller, spänningen byggs upp sida för sida, inget otäckt händer men känslan när man läser är den samma som vid en skickligt uppbyggd deckare eller thriller.

Pulkkinen skriver: ”Konstnärer är sådana: de har förmågan att se, deras synvinklar är de mest välutformade, de gör verklighet av allt som annars skulle stanna vid tröskeln, på hållplatsen, i gathörn och bisatser.” Det går knappt en sida utan att en mening eller ett stycke får mig att förundras över hur träffsäker hon är. Ett annat exempel: ”Men han säger ingenting till mig, den här gången är vårt gräl utdraget. Det sprider sig i rummen över trösklarna och täpper till varje vrå som en ohanterlig massa.”

Läs den! Pulkkinen hoppas jag vi får höra mer ifrån framöver.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Sonja Bechor den 1 november 2012