Rosa. Den farliga färgen

“Den allmänt accepterade regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa, som är en starkare och mer bestämd färg, passar bättre för pojkar, medan blått, som är mer skör och spröd, är vackrare på flickor” (Från det amerikanska veckomagasinet Ladies Home Journal från år 1918).

Referatet ovan är hämtat ur Fanny Ambjörnssons Rosa. Den farliga färgen Hon berättar att färgen blått traditionellt förknippats med Jungfru Maria (i katolska miljöer) och symboliserat kvinnlighet medan rosa varit som en variant av rött som setts som en symbol för krigiskhet och manlig styrka. Först på 50-talet byter de två färgerna plats och rosa blir feminint kodad, enligt Ambjörnsson.
Detta ställer vår förkärlek för att se “den rosa fasen”, eller “prinsessfasen” i små flickors liv som något nästan biologiskt och oifrånkomligt, i ny dager.

Som småbarnsförälder kan man inte ha missat diskussionen om butikernas rikliga utbud av kläder i rosa och ljusblått och om hur snabba vi är på att könsdefiniera våra nyfödda medelst färg och form. I vissa kretsar är det nästan tabu att komma med sin lilla flicka iklädd rosa sparkdräkt. Det väcker känslor och lockar till kommentarer om tanklöshet och smaklöshet. I andra kretsar är det av yppersta vikt att ens dotter kläs i rosa plagg (såg häromdagen en annons på Blocket för en splitterny rosa barnvagn som såldes eftersom familjen utökats med en pojke. De hade köpt en blå och en rosa vagn eftersom de inte visste vilket kön bebisen hade).

Ambjörnsson har gjort intervjuer med förskolebarn, nyblivna föräldrar, gymnasieungdomar, hetero-/homosexuella män och kvinnor, med s.k. “brats”, och med olika typer av feminister. Några av de intervjuade hatar den rosa färgen, andra älskar den och en tredje “reclaimar” den. Vissa känner sig modiga när de klär sig i rosa, andra fina. Väldigt få har ett totalt neutralt förhållande till färgen.

Det står klart att den rosa färgen talar till oss om kön, sexualitet, klass, ålder, etnicitet och politik.
Amjörnsson berättar om små flickor som tidigt får lära sig att om man bär klänning så får man direkt uppmärksamhet och uppskattande kommentarer och är dessutom klänningen rosa så ses det nästan som en förolämpning om man inte får komplimanger.
Många av de intervjuade föräldrarna är genusmedvetna och klär gärna sina flickor i neutrala färger som är mer praktiska än fina. Steget är däremot långt till att klä sina pojkar i rosa kläder. Ett intervjuat par med tvillingat berättar att de ofta sätter på flickan pojkens kläder men aldrig tvärtom.

Ambjörnsson pekar på att det åter igen är det veka, söta, skira, det som ses som tjejigt som drar det kortaste strået. Det pojkiga och tuffa är det vi alla strävar efter. Svaghet skyr vi till varje pris.
Även i barnlitteraturen har det länge varit pojkflickorna som härskat, i den mån flickor alls varit med. Sedan ett par år tillbaka har böcker om flickor som får lov att vara blyga eller tillbakadragna börjat titta fram. Böckerna om Gittan av Pija Lindenbaum är ett utmärkt exempel.

Fanny Ambjörnssons lättlästa samtidsskildring ger många aha-upplevelser och är intressant läsning för så många fler än de redan inbitna jämställdhetsivrarna.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Mia Svensson den 2 januari 2012