På flykt från ett sorgebud

Grossmans berättelse om de tre ungdomarna Ora, Avram och Ilan kan inte lämna någon oberörd.

Det är en berättelse om Israel idag och en berättelse om de vanliga människornas liv genom  alla de otaliga konflikter och krig som präglat Israels hela historia. Det är bara en viktig skillnad, det här är ingen nyhetsrapportering, det här är en berättelse ur en kvinnas perspektiv, ur den unga familjens perspektiv, ur ett Israeliskt perspektiv. Det kan hjälpa att känna till att alla ungdomar, kvinnor som män gör sin militärtjänst vid 18 års ålder, kvinnor 2 år, män 3 år samt med ständiga inkallelser under många år för männen. Det gör varje mor till ett mindre nervknippe och håller varje familj i en anspänning under lång tid. Men det ger också en gemenskap, ett sammanhang.  Alla känner alla och alla har gått igenom  liknande eller samma erfarenheter, det gör att nationen lätt känner sig som en familj när något drabbar en enskild människa. 

De tre blir vänner under en vistelse och isolering på ett av Israels sjukhus under sexdagarskriget 1967. Deras vänskap kommer att prägla och styra deras liv långt utöver vad de kunnat förutse och för all tid märka dem på djupet. Berättelsen tar sin början där på sjukhuset och är till att börja med en aning svår att komma in i men har man bara lite tålamod de trettio första sidorna blir det desto lättare sedan.

Ora blir bestört när hennes yngsta son Ofer som just slutfört sin militärtjänstgöring berättar att han anmält sig frivillig till ett nytt ”uppdrag”. Dagen då hon och han skulle ge sig ut på en lång vandring i Galileen får hon ta avsked från honom igen.  Inget kan hindra hennes beslut. Hon tänker inte vara hemma och vänta på bud om att han stupat. Hon är ensam, lämnad av sin man och äldsta sonen som gett sig iväg på en resa i Sydamerika. Hon släpar med sig Avram och tillsammans med honom går hon igenom hela Ofers liv. Bilden över hur Ora, Avram och Ilan  är förpliktigade till varandra blir allt klarare och klarare  detta medans de vandrar i bergen i Galileen och våren banar sin väg framför dem. Oras starka starka vilja att alltid göra gott, att alltid orka igen och igen och att alltid vara lojal och trogen blir det som både driver berättelsen och hennes familjs liv framåt. Det är med saknad jag lämnar Ora och Avram på berget med hennes tanke ringande i huvudet ”så tunn jordskorpan är”.  Under huden känner jag att det sorgebud hon flytt ifrån nu har hunnit ikapp henne.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Sonja Bechor den 11 juni 2012