Odjur, offer och kompanjoner - hundar i spänningslitteraturen

Vinterhalvåret är här. Skuggorna blir längre och det hörs mystiska steg och knarranden under kvällspromenaden. Då är det skönt att ha en hund vid sin sida!

Baskervilles hund
Det är kanske inte så konstigt att hundar är vanligt förekommande i spänningslitteraturen. Vi ska här bekanta oss med några stycken av dem. En riktig klassiker på området är Baskervilles hund av Sir Arthur Conan Doyle. Denna Sherlock Holmes-berättelse utgavs från början som följetong under åren 1901 till 1902 men bjuder fortfarande på en god läsupplevelse. Att Mr Holmes kände till hundar förstår man redan i bokens början. Skarpsinnigt berättar han för medarbetaren doktor Watson vad han kan utläsa av en kvarglömd promenadkäpp. Bland annat kan han sluta sig till att ägaren har en hund som:

"Har haft för vana att gå bakom sin herre och bära den här käppen. Eftersom den är tung har hunden burit den med ett fast grepp på mitten, och märkena efter tänderna syns tydligt. Avståndet mellan bitmärkena visar att hundens käke enligt min mening är för bred för en terrier, men inte tillräckligt bred för en mastiff. Det skulle kunna vara – ja minsann, det är en långhårig spaniel."

Watson frågar hur i hela världen han kan vara så säker på saken och får det prosaiska svaret: ”Av det mycket enkla skälet att jag ser hunden i fråga vid vår ytterdörr, och nu ringer ägaren på.”

Betydligt mer svårlöst var fallet med den skrämmande besten på heden som det gått historier om i generationer. Den beskrivs som vidrig och jättelik med glimmande ögon och dreglande käftar. När Holmes och Watson i slutet av boken själva får se den låter det än mer skräckinjagande: ”Ur dess öppna gap sprutade eld, ögonen lyste som glödande kol och dess nos, nackhår och hals omgavs av flammande lågor.” Allt har dock en naturlig förklaring. I själva verket är det en vanlig hund preparerad med fosfor för att skrämma godsets ägare från trakten.

Den du inte ser
I denna detektivhistoria är hundens roll att stå för det otäcka, att vara ett odjur. Vid andra tillfällen är det hunden själv som råkar illa ut. I Marie Jungstedts kriminalroman Den du inte ser blir den blanksvarta retrievern Spencer dödad tillsammans med sin matte. Han var en god vakthund och hennes ständige följeslagare, men mot en våldsman stod båda hjälplösa. Lika illa går det för den fina spetsblandningen Tjapp i Åsa Larssons Solstorm: "Förgäves blottar hon sin strupe och pressar in svansen mellan bakbenen.”

Oftast är hundens funktion i böckerna att vara människans vän och kompanjon. Det är inte ovanligt i deckarlitteraturen att det är en hund som upptäcker en mördad person. Dels har den sitt väderkorn, dels är det hundar och hundägare som är ute och rör sig tidigt och sent.

I Kyskhetsbältet av Åsa Nilsonne drar den tio veckor gamla Klara, en prickig hundvalp, med sig husse ut på promenad klockan fem på morgonen, varpå de upptäcker en död kvinna i en trappa. Hundägaren, tillika vittnet, får en kort hunduppfostringslektion på köpet då polisen kommit för att intervjua honom. Den unge polismannen Idriss får valpen att släppa taget om hans hand med några få ord och ägaren undrar förvånat hur han gjorde.

”Vad man säger spelar ingen roll, det viktiga är hur man säger det. Det gäller att låta arg, det förstår alla hundar.”

Det var en lösning som inte tilltalade Einar.

”Jag vill inte vara arg på henne, hon är ju så liten. Fast hon bryr sig inte alls om vad jag säger.”

”Du ska låta arg”, sade Idriss vänligt, ”inte vara arg.”

I Evas öga av den norska författaren Karin Fossum är det en äldre dam med en kinesisk nakenhund – ”ett fascinerande litet kräk, helt rosa och rynkig” – som får syn på en mördad man i älven då hon är ute för att lufta hunden.

Huvudpersonen i Fossums deckare, kommissarie Konrad Sejer, är själv hundägare. Han är änkling och delar lägenhet och liv med den sjuttio kilo tunga leonbergerhannen Kollberg.

"Det vill säga, egentligen hette den något annat, eftersom kenneln satte egna namn på papperen efter ett eget system. Här hade de till exempel använt låttitlar från Beatles karriär. De började från början i alfabetet och när Kollberg föddes hade man kommit till L. Alltså fick han namnet Love Me Do. Hans syster hette Lucy In The Sky. Sejer stönade vid tanken."

Kollberg är både sällskap och i viss mån arbetskamrat till kommissarie Sejer. I alla fall hjälper han till att fånga in den misstänkta kvinnan i Evas öga, även om han själv bara ser det som en lek:

"Förtjust såg han sin husse störta iväg, det tog den stora hunden några sekunder att hämta in honom, den viftade ivrigt på svansen, hoppade upp och nafsade i hans jacka, så blev den plötsligt varse kvinnan som sprang längre fram och fladdrandet av långa kjolar i den halvmörka trädgården, den glömde Sejer och störtade efter henne. Eva vände sig och såg den stora hunden med den röda käften, det ångade ur munnen på den, tungan slängde från sida till sida som en pendel, där den for fram genom trädgården."

I en annan bok av Fossum, Den som fruktar vargen, får man möta tre schäferhundar som vet om att de arbetar. De är utbildade polishundar och fulla av lust för sitt uppdrag. De spårar, lyssnar och söker, iakttagna av hundförarna:

"Nosen svepte från sida till sida, någon enstaka gång gjorde den en avstickare, gick i cirkel som om han ville vända. Men så fortsatte han. Sharif låg framför. Han var svart på huvudet och längs ryggen, pälsen glänste blank och fet i det sneda solljuset. Svansen hade en stor guldgul tofs och tassarna var breda och kraftiga. De kunde inte tänka sig något vackrare än en välhållen schäfer. Schäfern var hunden, det var så den skulle se ut."

Betydligt mindre lycklig är kriminalinspektör Maria Wern över familjens hund Molly i spänningsromanerna av Anna Jansson. Där handlar det dock mer om äktenskapsproblem än om hundproblem i själva verket. I Må döden sova har maken Krister lovat att familjen ska passa en kvinnlig kollegas afghanhund i ett halvår utan att fråga sin fru. Hon uppskattar inte överraskningen, trots djurets vackra ögon och viftande svans. Men barnen vill behålla henne och Krister och Maria bestämmer sig för att köpa henne: ”Inte vill jag ha delad vårdnad med en av Kristers gamla flammor”, förklarar Maria för en väninna, ”så vi bestämde oss för att behålla henne. Ska hon vara hos oss ska hon helt höra till familjen.”

Till sist två riktigt intressanta författare ur hundsynpunkt. År 2006 kom Håkan Nessers första roman om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti ut. Titeln är Människa utan hund. Så heter också den bok som en av personerna i romanen har skrivit utan att ha fått utgiven. Då han är död ser hans syster det som hans andliga testamente. Men vad manushögen egentligen innehåller får läsaren inte veta. Det är dock lätt att göra en koppling till berättelsesamlingen Från doktor Klimkes horisont av Nesser som kom ut året innan och där en av novellerna, ”Bachmanns dilemma”, handlar just om en människa utan hund. Professor Bachmann har på olika sätt tappat fotfästet i tillvaron. Läsaren får höra om en episod som inträffat kort innan professorns långa sjukskrivning.

Från doktor Klimkes horisont
"Han kom ner till Kvarnfallet några minuter över tio och det var nu schäfern dök upp. Från ingenstans, tycktes det, plötsligt fanns den bara där vid hans sida. Den var stor och brun¬svart, ett vackert handjur som rörde sig smidigt och elegant och utan brådska. Bachmann hade aldrig haft något husdjur, hade inget särskilt förhållande till vare sig schäfrar eller andra hundar, men han kunde inte undgå att känna en viss sympati inför detta stiliga exemplar. Utan att reflektera närmare stannade han upp och strök det över halsen."

När hunden följer med Bachmann genomfars han av en djup glädje. Hunden lyssnar och sätter sig ner när Bachmann talar. ”Herregud”, tänker han. ”Han är mer begåvad än de flesta av mina studenter.” De äter båda två på en servering. Schäfern ligger vid Bachmanns fötter och denne tänker tanken att de är oskiljaktiga. Men en ung man kommer förbi, knäpper med fingrarna och hunden kommer raskt på fötter och försvinner med sin ägare. Bachmann lämnas kvar i ”bittraste förtvivlan” och ”en bottenlös tomhet”.

På bokmässan i Göteborg hösten 2007 fick jag tillfälle att fråga Nesser om hans eget förhållande till hundar och han uppgav att han själv i högsta grad är en människa med hund.

Det är också Åsa Nilsonne. ”Jag har haft hund för det mesta, och trivs inte riktigt med det visserligen enklare, men också tommare livet utan”, står det på hennes hemsida. Nilsonnes dokumentärdeckare Kyskhetsbältet, som redan har nämnts ovan, är något av en kärleksförklaring till hunden. Här förekommer inte bara den prickiga valpen med sin eftergivna husse. Huvudpersonen, polisinspektör Monika Pedersen, luras iväg på en hundmatsträff som ett företag anordnar, fast hon varken har hund eller hundintresse. Ytterligare en person som Monika och Idriss besöker är hundägare. ”Hundar igen”, konstaterar Monika.

På väg därifrån gör Idriss en uppvisning inför Monika i det han ”knäcker koden” genom att lägga lite godis framför en främmande hund och testa vilket ord som krävs för att den väluppfostrade hunden ska ta det. ”Varsågod”, ”okej” och ”ja” har ingen effekt, men då polisen försöker med ”du får” kastar sig hunden över godbiten.

I slutet av boken ligger Monika illa skadad och utan telefon ute i vinterkylan då en stor skepnad närmar sig. Det är en rottweiler, just den ras som Monika är som räddast för. Hon tror att hennes sista stund är kommen, men hunden nosar vänligt efter godis. Tack vare honom och de hundkunskaper hon har fått från Idriss blir hon räddad. Rottweilern lyder både ”stanna” och ”skall”. Karos matte hittar dem och kan ringa ambulans.

"När Monika upptäckte att Karos kompakta kropp sakta började värma henne såg han plötsligt vacker ut. Hon lade sitt huvud mot hans hals och kände hur tårarna började rinna igen, hur kunde hon ha några kvar?

'Karo. Jag lovar dig att om jag överlever ska jag skaffa en hund. Jag ska aldrig mer tänka att hundar är överflödiga och meningslösa. Jag ska aldrig mer vara rädd. Aldrig.'”

Människans bästa vän fyller en viktig plats i spänningslitteraturen liksom i livet. Sjunk ner i soffan och njut av en spännande bok! Med en sovande hund intill fötterna kan det knappast bli bättre.

/ Anna Dunér

  1. Baskervilles hund

    Av: Doyle, Arthur Conan
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 1977
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelska

    Finns som: Bok
  2. Den du inte ser

    Av: Jungstedt, Mari
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2003
    Klassifikation: Svensk skönlitteratur

    Finns som: Bok
  3. Kyskhetsbältet

    Undertitel: kriminalroman
    Av: Nilsonne, Åsa
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2000
    Klassifikation: Svensk skönlitteratur

    Finns som: Bok
  4. Evas öga

    Av: Fossum, Karin
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 1998
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från norska

    Finns som: Bok
  5. Den som fruktar vargen

    Av: Fossum, Karin
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 1999
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från norska

    Finns som: Bok
  6. Må döden sova

    Av: Jansson, Anna
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2002
    Klassifikation: Svensk skönlitteratur

    Finns som: Bok
  7. Människa utan hund

    Undertitel: roman
    Av: Nesser, Håkan
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2006
    Klassifikation: Svensk skönlitteratur

    Finns som: Bok
  8. Från doktor Klimkes horisont

    Undertitel: berättelser
    Av: Nesser, Håkan
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2005
    Klassifikation: Svensk skönlitteratur

    Finns som: Bok

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Anna Dunér den 3 december 2010