Mordet på Caesar

Även du, min Decimus

Den allmänna föreställningen om mordet på Julius Caesar har i högsta grad formats av William Shakespeare, genom hans pjäs ”Julius Caesar” (1599). Shakespeares drama handlar om ett moraliskt dilemma – det kvalfulla valet mellan vänskapen och det allmännas bästa, tyranni eller frihet - och i centrum står den ”ädle”, av dramatikern nästan helgonförklarade Brutus.
 
I sin bok ”Mordet på Caesar” gräver den amerikanske professorn Barry Strauss i det historiska källmaterialet och målar upp en väsentligt annorlunda bild av detta världshistoriens mest omtalade politiska mord. Upplägget är nästan mordutredning á la Leif GW Persson. Det börjar med en rollista över vänner, fiender, neutrala och mördare, var och en vidfogad en kort kärnfull presentation. Strauss är inte främmande för att spetsa till karaktäristiken och får det otvetydigt att framgå att det knappast var några höga ideal som dominerade bland de sammansvurna mördarna. Oavsett om det gällde fåfänga, girighet och/eller opportunism, alla hade de en personlig ax to grind - blotta nesan hos många av dem att tidigare ha blivit benådade av Caesar var bara för mycket att bära!
 
Läsaren får följa det dramatiska förloppet till och med efterspelet där konspiratörerna en efter en faller ifrån och intill den tidpunkt Caesars adoptivson, Octavianus, sedermera kejsar Augustus, står ensam kvar som herre på täppan. När blodet på Caesars toga torkat och efterföljande inbördeskrig bedarrat står en sak väldigt klart, den värste förrädaren var inte den person som eftervärlden känner som Brutus, dvs Marcus Junius Brutus, utan Decimus Junius Brutus Albinus. Den senare var nära vän till Caesar, han dinerade med honom kvällen före mordet och övertalade honom att komma på det där ödesdigra senatsmötet, den 15 mars 44 fvt. Om Caesar överhuvudtaget hann rikta någon förebråelse till någon av sina mördare borde den ha lytt, ”Även du, min Decimus”.
/Thomas Hallin