Med Stalin som gud

Alla religioner är inte religioner, politiska utopier fungerar precis lika lobotomerande på mänskligheten som någonsin kristendomen och islam. Ta kommunismen t.ex. …

Magnus Utvik, författare och litteraturkritiker, känd från SVT:s morgonsoffa, skildrar i den självbiografiska boken ”Med Stalin som gud” sina ungdomsår i en kommunistisk sekt. I sitt sökande efter gemenskap, tro och tvärsäkra svar lämnade Utvik Vpk:s  ungdomsförbund för KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige. Medlemstalet i detta samfund uppgick aldrig till mer än något 100-tal, i Utviks ungdoms Värnamo var man två, inklusive Utvik.

Inom KPS var Stalin gud fader, Enver Hoxha hans profet, Albanien paradiset och varje ord, varje nedklottrad kråka, av Stalin, Lenin och Marx heliga trossatser – utom, uppenbarligen, den passage där Marx bestämt undanber sig all personkult. KPS och dess enväldige partiledare närde drömmar om att med våld störta den rådande svenska samhällsordningen och man var inte rädd för ”att få lite skit under naglarna”.

Att bana väg för arbetarrevolutionen fodrade uppoffringar. Som lojalitetsprov avkrävdes de rättrogna inte bara tionde till partiet utan allt personligt som kunde avvaras – bostadsrätter, bilar och hifi-anläggningar. Medlemmar kunde skickas var helst i landet på missionsuppdrag, Utvik sändes till Göteborg där kättarna inom Kpml(r) skulle bekämpas. De egna partileden hölls fria från avfällingar genom angiveri och inkvisition.

Utviks bok är ett fascinerande och motbjudande dokument om isolering, förnedring och auktoritetstro. Under tre år levde Utvik i en parallellvärld där gängse moralregler var satta på huvudet, där kartan gällde framför verkligheten. Han svek vänner och familj. Flickvännen fick nog och gjorde slut. Men Utvik ägde styrka att till slut ta sig ur sekten. Frågan som aldrig riktigt besvaras är hur han över huvud taget kunde hamna i dess grepp.

/Thomas Hallin