Legendariska fältherrar

Inte alla fältherrar är legendariska, inte ens i en bok om legendariska fältherrar.

Det går tretton på dussinet av mer eller mindre slarvigt hopkomna listor på temat ”fältherrar”. Ofta brukar det handla om att ranka dem efter betydelse och genialitet, med författarens personliga favorit som n:o uno. Men ”Legendariska fältherrar” är faktiskt riktigt bra. Här är det ett kollektiv som stått för bidragen, ett knippe prominenta svenska historiker – Dick Harrison bland dem.
 
Som alltid kan man fundera över urvalet, varför saknas Fredrik den store? Varför börjar kronologin med Hannibal och inte Alexander? Är den senare inte tillräckligt legendarisk!? Men vällovligt är i vilket  fall att den ur västerländskt perspektiv nästan okände Togo, segraren vid Shushima 1905, fått sitt eget kapitel.  Sticker ut gör också Martin Hårdstedts mindre lovprisande opus om Napoleon.
 
Mest otippad bland utvalda fältherrar är Vlad III, furste i Valakiet på 1400-talet, den historiska figur som lånat namn till greve Dracula. Kan hans plats i boken månne motiveras av att författarkollektivets enda kvinna, vampyrexperten Katarina Harrison Lindbergh, är Dick Harrisons fru? Vlad Dracul må framgångsrikt ha bekrigat turkarna men är legendarisk som grym ”pålspetsare”.
 
Man kan också ifrågasätta om skrivbordsgeneralen och krigsförbrytaren sir Arthur ”Bomber” Harris, vars flygarmador terrorbombade Tyskland sönder och samman, platsar bland ”legendariska” fältherrar. Någon tvekan råder dock inte om pansar- och blixtkrigets arkitekter, de med Harris samtida Heinz Guderian och Erich von Manstein, som tillägnas var sitt kapitel i boken.
 
Epitetet ”legendarisk” fäster alltså ganska dåligt på några av herrarna i boken, åtminstone i deras egenskap av fältherrar. Men i sig är varje kortbiografi utmärkt, även om kapitlet om Julius Caesar fläckas av att det illustreras av en bild på den berömda statyn Augustus av Prima Porta, som föreställer Caesars adoptivson ...
 
/Thomas Hallin