Låt mig städa klart!

Hälsosamt avklädande om den byk som Vänsterpartiet borde tvätta.

"Låt mig städa klart!" är en skoningslös uppgörelse med kommunismen i allmänhet och dess svenska företrädare och förespråkare i synnerhet. Kjell Albin Abrahamsson, mångårig utrikeskorrespondent med Östeuropa som specialitet, jämnställer nazism och kommunism. Han konstaterar förundrat att sympatier för den förra ideologin rätteligen förpassar dig ut i kylan men att dito för den senare, ännu mer blodbesudlade ideologin, inte hindrar dig att bli kvar i den svenska offentlighetens stugvärme. Abrahamsson ställer den mycket  väsentliga frågan, hur mycket religiös och politisk extremism ska ett demokratiskt samhälle acceptera? Ska man verkligen tillåta folk som bokstavligen är beredda att gå över lik att utnyttja det demokratiska samhällets öppna strukturer?

Med emfas kölhalar Abrahamsson kändisvärldens folkhemskommunister - Pia Sundhage, Michael Wiehe, Sven Wolter och Maj Sjöwall är "duktiga idioter" och Björn Afzelius var en "musikalisk jätte men politisk pygmé". Hetast om öronen får naturligtvis det kommunistiska ledargarnityret. I designerade kapitel avverkas en efter en av vänsterns partiledare från 30- och 40-talens Sven-Lasse Linderot till Jonas Sjöstedt och ned åker brallan på dem alla. Som en furie går Abrahamsson till storms mot hyckleriet, historierevisionismen, diktaturkramandet, landsförräderiet och den ideologiska blindheten. Ut ur skelettgarderoben åker CH Hermanssons devota stalinbeundran, Werners lika hjärtliga som alkoholrusiga umgänge med öststatskoryféer, Schymans skattefusk, Ohlys tvivelaktiga demokratisyn osv.

Abrahamsson är påläst och vet vad han talar om. Ibland skjuter han i sin iver över målet - Hitler, ateist!? Nej, det var han inte! Guillou, sovjetisk spion? Det är väl ändå att ta i? Och när han talar om de hundratals miljoner som dött för kommunistregimernas hand påstår han i en jämförelse att sammalagt ca 40 miljoner dog i 1900-talets olika krig, när det är belagt att åtminstone 50 miljoner dog bara i andra världskriget. Enstaka faktafel grumlar dock inte helhetsbilden, Abrahamsson är hård men rättvis och friar snarare än fäller, om så är befogat, och delar då och då t.o.m. ut lite beröm till enskilda partigängare. Men på det hela taget utmålas Vänsterpartiet, i alla sina skinnömsande skepnader (V, Vpk, Skp, Ssv), som en ulv i fårakläder, totalt oförmögen att göra upp med sitt minst sagt smutsiga förflutna.

Upprepade gånger jämför Abrahamsson kommunism med religion. Han pekar på de orubbliga, förment vetenskapliga dogmerna, den sekteristiska tendensen till förökning genom delning och benägenheten att förse politiska motståndare med bockfötter. Han menar att vänsterpartister ofta är toleranta mot intolerans inom de egna leden men snara att ta till ad hominem som "islamofob" och "rasist" om motståndare yppar avvikande åsikter om invandringspolitik, tex. På knappt 200, inte så lite underhållande sidor, spottar antikommunisten Abrahamsson ur sig fakta och argument för sin sak. Det är nästan så att man kan tro att han kände slutet närma sig, att han ville hinna göra rent hus innan det var för sent. "Låt mig städa klart!" gavs ut 2014, två år senare var Kjell Albin Abrahamsson död.

Mycket läsvärt! Och uppfriskande klarsynt!

/Thomas Hallin