Klassikerhörnan: I väntan på Godot

Mellan hoppet och intet.

Den mystiska Godot som Vladimir och Estragon så ivrigt väntar på, en obestämd väntan, verkets oklarhet samt ovisshet, den öppna avslutningen, antydan av arketyp och så mycket mer bidrog till att detta verk blev ett av 1900-talets mest tolkade litterära verk, men också obligatorisk läsning på gymnasienivå i många länder.

En viss oklarhet samt den öppna avslutningen möjliggör många tolkningar av detta verk. Mellan 1950 och 1970-talet fick detta verk mycket uppmärksamhet från franska och engelska litteraturkritiker. Verket tolkades som en särskild uppmaning till kritikernas djupsinnighet.

Samuel Beckett skrev I väntan på Godot 1948 men den publicerades först år 1952 och framfördes för första gången den 5 januari 1953 på Théâtre de Babylone i Paris, en liten teater som var öppen för avantgardistiska tendenser.

Trots att det är Becketts första publicerade pjäs blev han världsberömd. Inom fem år efter den franska premiären har verket översatts till mer än tjugo språk och visats inför mer än en miljon åskådare.

Beckett var en irländare, som bestämde sig för att leva i exil utanför sitt hemland. Han bosatte sig i Paris från och med 1937. Han spenderade krigsåren i Frankrike där han arbetade olagligt som medlem i motståndsrörelsen.

Han skrev sina viktigaste verk, I väntan på Godot medräknat, på franska. Han kände att han behövde disciplin när han skrev vilket han uppnådde med hjälp av användandet av ett  annat språk än sitt modersmål. Han översatte själv sina verk skrivna på franska till engelska och vice versa. 

Pjäsen utspelas i två akter på ett öppet fält bredvid en väg. Det finns ett träd vid vägen. Huvudpersonerna är två luffare Vladimir och Estragon. De fördriver tiden med hjälp av diskussioner, krystade skämt och språklek medan de väntar på en viss Godot.

I båda akterna hålls de sällskap under en kort tid av ytterligare två personer. Pozzo och Lucky, en herre och en träl. Deras förhållande och situation förändras i akt två eftersom Pozzo blir blind och Lucky stum. Det anses att Pozzo och Lucky lever i en rätlinjig tid vilket betyder att de är mottagliga för förändringar; medan Vladimirs och Estragons tid står stilla. 

Femte personen är en pojke som är budbärare till Godot. I slutet av bägge akter meddelar han att Godot inte kommer idag. 

Handlingen i pjäsen är statisk, den är inte skriven i form av en berättelse utan situationer utforskas. Vanligtvis tolkas det som om Vladimir och Estragon står avskalade och lidande vid förtvivlans avgrund när vi möter de i pjäsen. De representerar hela mänskligheten.