Ilon Wikland

En alldeles ny bok om Astrid Lindgrens främsta och "mesta" illustratör – Ilon Wikland!

Biografier om Astrid Lindgren finns det många och det är välkommet att det nu getts ut en även om konstnären Ilon Wikland (född 1930) som illustrerat Mio, min Mio, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och många fler. Wiklands bilder har gjort djupt intryck på många generationer och format hur vi upplevt Astrid Lindgrens berättelser och rent av vår bild av barndom och svenskhet. 

Det är intressant att läsa om Wikland – hur hon föddes i Estland och växte upp först hos mormor och senare hos farmor och farfar samt, efter sin flykt till Sverige som fjortonåring, ett tag hos en faster. De egna föräldrarna fanns i utkanten och hon bodde med dem ett par år som barn men de var, som det verkar, både inkompetenta och ointresserade av dottern. 

Som en röd tråd i berättelsen om konstnärens liv går hur svårigheter alltid tillstött, men också hur turen eller försynen på något sätt mildrat fallet. Tur i oturen och en egen styrka att stå pall och komma vidare karaktäriserar huvudpersonen. 

I biografin säger hon om sin bilderbok Den långa, långa resan, som är delvis självbiografisk, att den "också är en glad och optimistisk bok. Bortsett från att det händer mycket som är dåligt. Men man måste alltid komma över det dåliga."

Vi får inte bara följa Wiklands liv från barndom till ålderdom utan också höra om hur hon arbetar. Hon har haft nytta av att ha haft många barn i sin närhet (bland annat fyra döttrar, tio barnbarn och vid det här laget nio barnbarnsbarn). Hon iakttar människor och fångar deras särdrag. En rolig detalj är hur hon inte hittade förlagor för rövarna i Ronja Rövardotter i sin släkt eller bekantskapskrets, utan bland männen som köade utanför Systembolaget på morgonen. 

En viss besvikelse anas hos konstnären (och det är inte utan att det är lite besynnerligt) över att inte ha fått vara med och utforma sagohuset Junibacken. Det blev en annan illustratör som stod för utformningen där, även av de figurer som Wikland skapat i sina teckningar. En god revansch har hon fått i ett helt eget museum och aktivitetshus, Ilons sagoland, i Haapsalu i Estland. I Haapsalu bodde hennes farmor och farfar och staden finns i Wiklands hjärta och i hennes bilder.

Boken om Ilon Wikland är gjord utifrån intervjuer och den estniske författaren lägger fram olika scener ur livet som om de också var bilder. Jag tycker ibland att texten blir lite pratig och det blir upprepningar mellan författarens inledande texter och det konstnären själv säger i intervjuerna. Det är också förvånansvärt många oklara uppgifter. Så väl författaren som Ilon Wikland själv "tror" saker. Om man jämför med böcker om Astrid Lindgren är skillnaden stor. Det kan säkert bero på flera olika saker. Astrid Lindgren verkar ha haft ett glasklart minne av sin barndom. Dessutom har hon haft syskon som hon kunnat fråga och det har bedrivits mycket forskning om henne. Wikland har i stället vuxit upp som enda barnet, inte haft nära kontakt med sina föräldrar, tvingats fly och byta land och hade inte kontakt med sina farföräldrar efter att hon lämnat Estland. Man får alltså acceptera en viss osäkerhet och att alla frågor inte blir besvarade. 

Mycket får vi ändå veta och inte minst bildmaterialet är rikt och inbjudande och erbjuder ständigt den skärpa som jag ibland tycker att texten saknar. För alla som njutit av idyll, spänning och känsla i Ilon Wiklands bildvärld kan boken rekommenderas varmt.

/ Anna Dunér