Hjärtlös

Jag heter Maia. På ett bolivianskt indianspråk betyder det ”den första”. Mamma tyckte att det var så fint och bra, nästan precis som det svenska Maja. För just precis så hette mormor. Och jag var den första, fast jag fick aldrig några syskon. Jag blev den förstfödda och den enda.

Maia har just flyttat från Sverige till New York med sin mamma och pappa. Båda har fått toppjobb och arbetar nästan dygnet runt. Maia har ännu inte fått plats på någon skola och dagarna blir ensamma och långa i den stora, iskalla lägenheten vid Central Park. I sin ensamhet iakttar hon grannarna som lever i husen mittemot. Tiden går väldigt långsamt när man är ensam och mest av allt längtar hon efter sin bästa kompis Becka och före detta pojkvännen Leo som båda är kvar hemma i Stockholm.  Men det är något som är konstigt med lägenheten, den är alldeles iskall och värmen fungerar inte hur de än försöker. Maia måste ha flera lager kläder på sig och aldrig känner hon sig riktigt varm där hemma. Det finns ett speciellt rum i den stora lägenheten, ett rum som varit farfars rum förr i tiden, nu är det låst och både mamma och pappa har förbjudit Maia att gå in där. Varför det är förbjudet har de inte talat om, bara att hon absolut INTE får gå in dit. För att Maia ska känna sig mindre ensam kommer mamma en dag hem med en hamster, men den smiter nästan genast och försvinner spårlöst i den stora lägenheten. Kan den ha smitit in i det förbjudna rummet? Samtidigt som hamstern försvinner börjar Maia även höra en röst i sitt huvud, en röst som försöker locka henne att gå in i det låsta rummet… Vad är det som finns bakom dörren? Och vem är tanten i våningen nedanför som säger till Maia – ”Nej, inte du! Jag har haft mardrömmar om dig. Jag hör dig viska om på nätterna.”

”Är du där?” frågade hon igen. ”Ja, det är jag.” Maia ryckte till. Det var som om hon hört sin egen röst. Men inte hade hon svarat på sin egen fråga den här gången, eller? Hon var precis på väg att vända sig om och undersöka rummet då hon hörde rösten igen: ”Vänd dig …nte om. Leta inte … efter mig. Då försvi…er jag.” Hon hörde sin egen röst i huvudet. Svagt, lite som om vissa ord suddades ut och försvann. Det var precis som om hon sa de där orden men ändå inte. Försiktigt försökte hon se sig om utan att röra på huvudet eller kroppen. Ingenting. Bara ett tomt rum.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Ulrika Degerth-Poutiainen den 7 maj 2014