Hjärtblad

Min morfar kom från Dalarna. Jag har besökt Malung i snitt en gång om året i hela mitt liv. I vår fäbodstuga kommer jag så nära 1700-talet som andra bara kan göra på Skansen. Malungsmålet ger mig en känsla av glädje och trygghet. Och ändå vet jag så lite!

Då är det roligt att hitta böcker som skildrar livet i Dalarna förr.

I den historiska romanen Hjärtblad av Aino Trosell får vi följa Hulda från det hon är en lekande liten tös år 1867 genom uppväxten och fram tills hon är vuxen. Det är spännande läsning om nödår, människor och kreatur och om berättelser som letar sig fram och förs vidare även utan papper, pennor och böcker.

Ibland är tillvaron riktigt hård. Hulda har hört mamma säga till pappa att så länge barnen leker är det ingen fara. (”Sö länni ungon fäsch ent ä nö falähetär.”) Svälten gör det svårt att skratta och stoja men Hulda försöker tappert och kittlar sina småsyskon tills de skriker, för hon förstår att nu ”gäller det ingenting mindre än livet”.

Som tonåring ger sig Hulda ut på arbetsvandring, vilket var extra vanligt just bland dalfolk. Hon kommer till Stockholm och börjar arbeta som hushållerska för att till sommaren, när herrskapsfamiljen åker ut på landet, åter vandra tillbaka till hembygden.

Vandringskvinnornas lott beskrivs poetiskt över tre uppslag i mitten av Hjärtblad. Där blir som ett avbrott i fiktionen och Huldas öde länkas samman med övriga kullors.

”En del av er gick till Hälsingland för att karda ull. Ni kardade och kardade. Längderna är fulla, av kullorna som kardade ullen. / Ni var kardmaskiner. / Ni gick till Mälardalen där ni tvättade och stärkte och hängde i det oändliga. / Ni var tvättmaskiner. / Ni skurade trappor, ni skurade mattor, ni skurade utedass. / Ni var städmaskiner. / Ni skurade de jättelika träkärlen i städernas bryggerier, ni diskade flaskor och glas. / Ni var diskmaskiner.”

Parallellt med slitet finns det mycket positivt i Huldas liv. Frihet, stolthet, förälskelse, syskonkärlek, ny kunskap … Jag har svårt att förlika mig med slutet och det livsavgörande beslut som Hulda tar, i mina ögon förhastat. Men boken är berörande och jag gläder mig över att under läsningen ha fått befinna mig i den tid och miljö som min morfars förfäder och förmödrar levde i. 

Vill man komplettera romanen med en faktabok rekommenderar jag den rikt illustrerade Dalkullor – en svensk märkvärdighet av Hoff Sven Hedlund. Han berättar att han ”föddes in i en kultur och med rötterna i den del av Sverige som heter landet Dalarna. Som barn var allt naturligt och självklart, som vuxen har jag funderat över vad som drev tusenden av kvinnor från huvudsakligen Siljansbygden ut över Sverige, och även utanför landets gränser, för egen försörjning och till hjälp för familjen hemma på gården.”

Hedlunds bok är fascinerande läsning om arbetskraftsmigration, nöd, flit, styrka och envishet!

/ Anna Dunér