Hitlers generaler

Beträffande moralisk vandel är det tredje rikets generaler knappast att se som en homogen grupp. Där fanns alla kategorier, från ryggradslösa jasägare till regelrätta motståndsmän men faktiskt bara få tvättäkta nazister. Detta i alla fall att döma av det urval som Correlli Barnett och hans medarbetare gjort i ”Hitlers generaler”.

Boken består av 26 korta biografier, tyngdpunkten ligger på personernas militära gärning. Alla de mest namnkunniga befälhavarna är med: von Manstein, Rommel, von Runstedt, Kesselring, Jodl, Dietrich, inklusive min personliga favorit, Heinz Guderian – pansarvapnets fader. Författarna - historiker och militärer från Tyskland, England och USA - påtalar samstämmigt den tyska officerskårens höga kompetens, frambringad ur det elitistiska preussiska generalstabssystemets hårda skola. Kort kan konstateras att Tysklands nederlag knappast berodde på dess generaler, dilettanten Hitler förödde själv sina chanser genom rigid detaljstyrning, oklar orderstruktur och katastrofala strategiska missbedömningar. Men oavsett den tyske generalens professionalism, i vissa fall genialitet, blir hans hanterande av Hitlers folkmordspolitik högeligen intressant. Även om fokus i boken ligger på yrkeskarriärerna serverar den i etikfrågan ett överblickbart jämförelsematerial. Tydligt återges hur den enskilde generalen ställdes inför detta moraliska dilemma och hur provet bestods. Vi har Keitels räddhågsna undergivenhet, von Stülpnagels principfasta motstånd och Rommels senkomna uppvaknande. von Kleists hållning rymmer något av det typiska – förakt inför nazismen i kombination med orubbligt fasthållande vid den svurna trohetseden till Hitler – även om få som han direkt vågade ingripa för att stoppa krigsförbrytelser. Det stora flertalet generaler var inte nazister men de besjälades av revanschism och missriktad fosterlandskärlek, frestades av karriärmöjligheter och vidhöll envetet att krigsmakten stod över allt vad politik hette. Detta var den sluge Hitler inte sen att utnyttja - man skulle kunna likna den tyska officerskåren vid grodan som snällt låter sig kokas om temperaturen långsamt höjs, när kokpunkten väl uppnåtts är det för sent att hoppa ur grytan. Generalerna var den enda inomtyska maktgruppering som kunde ha hotat Hitler. Beck, von Witzleben, von Fritsch m.fl. konspirerade men Hitlers exempellösa inledande framgångar förlamade motståndsrörelsen. Vad hade hänt om England och Frankrike satt hårt mot hårt under de kriser som föregick kriget, om krig förklarats redan vid Hitlers inmarsch i Prag? Vad hade hänt om de allierade inte krävt villkorslös och förödmjukande kapitulation under kriget, om kravet istället varit naziregimens avlägsnade? Högst sannolikt hade generalerna vågat resa sig på ett betydligt tidigare stadium. När nu en handfull sammansvurna officerare väl gjorde det, den 20 juli 1944, misslyckades attentatet. Hitler överlevde och därmed gick kriget in i sin avslutande och mest förödande fas.

"Hitlers generaler" är en ytterst läsvärd bok men eftersom dess biografier i princip omfattar samma tidsspann och ofta avhandlar samma händelser, om än ur olika perspektiv, kan den upplevas som aningen repetitiv.

/Thomas Hallin