Hemsökta

En drömsommar väntar Elin och Denise. Sol, bad och ett lyxhus på en ö långt ute i ytterskärgården. Allt de behöver göra är att klippa lite gräs och hålla efter huset medan ägaren är bortrest. Men snart börjar öns mörka historia att göra sig påmind, och långsamt går det upp för Elin och Denise att de inte är ensamma i huset…

Elin och Denise är nyförälskade och tycker det verkar perfekt när de ser annonsen om husvakter till ett lyxhus i skärgården. Nu får de chansen att vara helt ensamma i tre veckor fyllda av sol, bad och god mat. De enda de behöver göra är att hålla efter huset, städa och vattna blommor. Låter som en riktig drömsommar.

Allting blir dock inte som de tänkt sig. Något verkar vara fel med elektriciteten, för helt plötsligt går alla lampor som lyser upp huset på nätterna sönder. Alla lamporna samtidigt. En annan natt sätter inbrottslarmet igång. När de sen tittar på övervakningskamerorna så ser de först inget speciellt märkligt. Men när de tittar efter mer noggrant ser det en stor svart fågel som sitter på verandan och spanar på huset i natten. Så hör Elin och Denise konstiga ljud i korridoren utanför sovrummet på nätterna. Det låter som blöta klafsande fotsteg som går över golvet men det finns ju ingen annan än Elin och Denise där. Eller? Helt plötsligt dyker två vita katter upp. Hur kom de in i huset? Och varför luktar de så konstigt, nästan som de rullat sig i dy? Och vad finns bakom den låsta dörren längre ned i korridoren?

Så drömmer Denise en dröm: ”Då blir himlen plötsligt mörk. Först tror jag att det är solen som har gått i moln, men så hör jag ett högt kraxande läte som växer till ett åskmuller. När jag kollar upp får jag se hur tusentals svarta fåglar kommer flygande över havet. På väg mot huset. (…) När fåglarna är så nära att jag kan känna luftdraget från deras vingar stannar de plötsligt upp. (…) En efter faller de ner från himlen. Fågelkropp efter fågelkropp krossas mot vattenytan. Smack! Smack! Smack! (…) En fågel landar på bryggan, precis vid mina fötter. Blodet stänker över mig och jag hör hur benen krossas. Men den lever fortfarande, det rycker lite grann i vingarna. Okej jag vet att det här låter helt sjukt, men den börjar typ prata. –Vad sa den då? –Stormen kommer.”

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Ulrika Degerth-Poutiainen den 9 juni 2016