Gud i Sverige

I dagens sekulariserade Sverige, där gud fader i allmänhet mönstrats ut tillsammans med tomtar och troll, är det svårt att riktigt fatta vilket järngrepp religionen haft över inte allt för avlägsna förfäder. Men detta faktum blir man varse om man läser Göran Häggs "Gud i Sverige".

I denna omfångsrika volym lotsas läsaren genom den svenska religionshistorien från asatro till Knutby. Ämnets omfattande natur gör att det nödvändigtvis inte rör sig om mer än nedslag i historien men det är å andra sidan ofta mycket tänkvärda sådana - Hägg liknar det hard-core-lutheranska Stormaktssverige vid en teokratisk gudsstat à la dagens Iran; han påpekar att lutherdomen, vars själva utgångspunkt var det "rena" bibliska ordet, knappast kan liberaliseras utan att bli självmotsägande, m.m. I mitt tycke mindre upphetsande avsnitt är när Hägg ägnar kapitel åt psalmdiktningens sköna konst ... Den med tiden uppblommande frikyrkorörelsen får naturligtvis sin plats men det är den svenska statskyrkans uppgång och fall som går som en röd tråd igenom boken. Vi får följa den allt från tillblivelsen som den girige Gustav Vasas verktyg för att komma åt den katolska kyrkans gods och guld, över rollen som statsmaktens handgångna kontrollapparat till "pastor Jansson", han "utan bestämd åsikt om någonting", och den motvilliga skilsmässan från staten år 2000. Märkligt nog tycks ateisten Hägg hysa vissa katolska böjelser, han nästan beklagar reformationen och synes föredra påvestolens kvinnoprästmotstånd och homofobi framför Svenska kyrkans nästan sekulärt humanistiska drag, där jungfrufödsel och återuppståndelse förpassats till skräphögen - det är väl självmotsägelsen som väcker motvilja, kan tänka? Hägg är dessutom något av apologet, han påstår t.ex. att mordiske pingstpastor Helge Fossmos manipulerande av sin Knutby-församling hade mycket litet med religion att göra, en skrattretande utsaga för en ateist som undertecknad.

/Thomas Hallin