Franska barn kastar inte mat

Redan titeln gjorde mig nyfiken då jag såg boken första gången. Jag ögnade igenom baksidestexten som inleds med orden: ”Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Varför sover de hela natten från att de är bara ett par månader? Och hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten?”

Jag tänkte att jag skulle läsa den någon gång, även om jag inte längre har småbarn. Vår yngsta är tretton och de äldsta är utflugna, så eventuella tips kommer lite sent. Dessutom har jag varit rätt trygg vad gäller deras uppfostran och är glad och nöjd över resultatet. Ändå var det något i texten som sög tag i mig och när jag väl började läsa blev jag strax uppslukad. 

Utgångspunkten är att en amerikansk kvinna (journalisten Pamela Druckerman) blir ihop med en brittisk man. De bosätter sig i Paris och får inom loppet av ett par år tre barn. Boken hade inte skrivits om författaren bildat familj i sitt hemland, inte heller av en fransman boende i Frankrike. Det intressanta, och det som öppnar Druckermans ögon, är just kontrasterna mellan olika sätt att se på barn och familjeliv.

Druckerman presenterar egna erfarenheter, förklarar vad det är som gör henne så förbluffad när hon ser barn och vuxna agera i Frankrike och stödjer resonemanget med forskningsresultat. Hon skriver personligt och underhållande, vilket nog bidrar till att man finner nöje av boken även om man inte har småbarn själv.

Om man accepterar bokens kanske något generaliserande uppdelning av amerikanskt och franskt, var hamnar då vi svenskar? Förvånansvärt ofta verkar vi göra som de amerikanska medvetna, medelklassföräldrarna: Vi bygger upp livet kring våra barn, vi sätter barnen i främsta rummet, vi är beredda att leva helt och hållet för dem och tar varje tillfälle i akt att lära dem saker, stärka deras självkänsla och ge dem de bästa förutsättningar för framtiden. Allt detta är ju bra och kanske vill vi inte ens höra några invändningar emot vårt sätt att tänka.

Men hur kommer det sig då att de svenska och amerikanska barnen allt som oftast drabbas av frustration, tårar och vredesutbrott, inte kan vänta och inte kan ta ett nej, medan de franska barnen lugnt leker vidare? Jag tycker inte att det är bra att min dotter år efter år ratat en stor mängd livsmedel för att det inte är gott (och då är hon ändå en gourmet jämfört med vissa unga släktingar). Och hur god avsikten än är blir ju ingen förälder lycklig över att få förstörd nattsömn i flera år - och deras barn blir knappast lyckliga av att ha uttröttade föräldrar heller. 

Det är alltså med växande intresse jag följer Druckermans jakt på skillnader i synen på barn och uppfostran. Jag kan inte låta bli att återberätta valda stycken ur boken hemma och dottern börjar så smått avsky franska barn som inte avbryter utan kan vänta, äter fisk och grönsaker och är allmänt trevliga och skötsamma. Nåja, hon får fördelar också, då jag börjar lägga ner större möda på maten och bakar fransk kaka till ”goûter”. Att läsa om hur menyn sammanställs för dagisen i Paris är en fantastisk upplevelse (fyra rätter varje dag som presenteras på griffeltavla redan på morgonen).

Mycket verkar det handla om förväntningar. Om man förväntar sig att barnen ska kunna ta del av olika smaker och konsistenser, förstå vad man säger, sova om nätterna och acceptera en vänlig men bestämd tillsägelse, så blir oddsen större för att det ska bli så, än om föräldern utgår från att barn behöver särskild mat, inte går att prata med, inte kan somna om på egen hand och inte kommer att lyda det du säger.

Även tvåspråkighet och att växa upp i dubbla kulturmiljöer behandlas. Jag är inte säker på att jag skulle vilja leva mellan två kulturer så som författaren gör, men jag är tacksam att få följa med henne och över att hon delar med sig av sina erfarenheter, funderingar, frågor och slutsatser.

Detta är spännande och inspirerande läsning för alla som haft, har eller hoppas på att få barn en dag!

/ Anna Dunér

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Anna Dunér den 17 februari 2014