Filmer av betydelse

De mest omvälvande filmupplevelserna

Detta är listan över de 11 filmer som berört mig mest genom mitt 52-åriga liv, dvs de filmer som utöver det vanliga fått pälsen att stå, ögonen att vidgas och känslorna att svalla - filmerna som slog an precis rätt strängar vid rätt tidpunkt. Har du också en sådan lista? Någon eller några av de filmerna finns kanske att låna på Täby bibliotek?

Robin Hoods äventyr
Robin Hoods äventyr (1938) - Errol Flynn som Robin och Basil Rathbone som sir Guy of Gisburne; mäktiga borgar, korsade klingor och akrobatkonster i ljuskronor. Jag var inte normal på veckor efter att jag sett Errol som den noble stråtrövaren i grönt. Mina föräldrar fick förstås leva med konsekvenserna. Jag förekom viftande ett träsvärd, utstyrd i en kortärmad, brun badrock i frotté, under vilken jag bar en tjock, puffärmad träningsoveralljacka - outfiten var nog någon slags mix mellan ”Robin Hoods äventyr”, ”Slaghöken” och ”Kapten Blod”. Allt var iaf Errols fel, samt farsans - det var han som i medio av 70-talet tog mig att se Robin Hood på Camera i Västerås.
Singing in the rain
Singing in the rain (1952), på mig och många andra den bästa musical-film som någonsin gjorts. Den kan räknas till de få tillfällen då allting stämde: manus, skådespelare, regi, foto och klippning, allt i lycklig förening. Vilket inte är lätt i en genre där man så ofta brukar balansera farligt nära pekoralets eller det rena rama löjets avgrundsrander - i båda fallen ofta resulterande i flaxande kalkoner. På detta äger Singing in the rain en hel knippa sång- och danshits som är filmhistoria: Make ’em Laugh, Good Morning, Moses supposes mfl och, förstås, Singing in the rain! Jag såg den här filmen på tv redan när jag var liten grabb och den har egentligen aldrig lämnat mig, även om jag nog inte ville låtsas om den på 80-talet. På 90-talet erkände jag däremot förbehållslöst min stora kärlek! Jag älskar att se söta Debbie Reynolds hoppa upp ur en tårta, Donald O’Connor springa på väggar och Gene Kelly dansa och sjunga i regnet (och jag älskar Cyd Charisses långa ben). Och jag tycker det är jättekul när Jean Hagen är helt oförmögen att tala in i en buske. Kort sagt, jag älskar Gene Kellys version av hur stumfilmen gick i graven. Varför? Oemotståndlig charm; ren och pur dansglädje av skickligast möjliga utförare; opretentiös underhållning av ädlaste sort, från Hollywoods guldålder. That’s why!
Sommarnattens leende
Sommarnattens leende (1955) är på mig en av filmhistoriens främsta romcoms, någonsin. Skådespelarna tillhör gräddan ur Bergman-stallet och dialogen är regissören på sitt mest spirituella humör - lika välformulerade som rakbladsvassa elakheter far som giftpilar mellan filmens huvudkombattanter. Historien är satt i något slags fiktivt svenskt sekelskifte 1900. Storyn är kort å gott den att skådespelerskan och primadonnan Desirée Armfeldt bestämmer sig för att dumpa sin nuvarande älskare, ryttmästaren och tillika greven, Carl Magnus Malcolm, för sin forne älskare, advokat Fredrik Egerman. Komplicerande faktor: advokaten (Gunnar Björnstrand) är gift och vet inte sitt eget bästa. Det infekterade mötet mellan den torre advokaten och den högdragne och myyycket svartsjuke ryttmästaren (Jarl Kulle) hemma hos en kungligt road fröken Armfeldt (Eva Dahlbeck) är obetalbart. De verbala sammandrabbningarna och tuppsprättandet är sublim fars. Manligheten exponeras i all sin skrattretande löjlighet - rivaliteten om en kvinna eller en simpel krocketmatch, allt förvandlas till en hetsk tvekamp om vem som är herren på täppan. Men armfeldtskan vet att utnyttja dessa patetiska fåfängligheter till sin egen fördel ... Min kärlek till den här filmen är mycket stor! Och jag har sett den så många gånger att jag kan typ hälften av replikerna utantill. Del i dess magi är att den samtidigt lyckas med konststycket att vara synisk, humoristisk, skirt romantisk och plumpt prosaisk.
Änglar finns dom
Änglar finns dom
(1961), en fjäderlätt romcom från en betydligt oskuldsfullare (och aningslösare) tid, 1961. En tid då en blus med knäppning fram kunde få en cis-man att tappa fattningen och en replik som ”Jag behöver ingen!” (syftande på bh) kunde väcka anstöt hos recensenter. Jag älskar den här filmen! Och kan i princip hälften av replikerna utantill. Skådespelarna är underbara: vi har den hasardspelande bankvaktmästaren Sigge Fürst; den koleriske fadern, amiralen och vapensamlaren Edwin Adolphson; den förstående modern och konspirerande amiralskan Isa Quensel; den kverulerande hyresgästen Toivo Pawlo; den sluge finansmannen Gunnar Sjöberg ... Och, inte minst, det unga kärleksparet, en sockersöt Christina Schollin och en lysande lekfull Jarl Kulle. Hon som amiralsdottern, bankkassörskan och societetsaspiranten Margareta Günther, bortlovad till stormrik charmör (Georg Fant) i rederibranschen. Och han som den målmedvetne bokmalen, stugsittaren och oskulden Jan Froman, som tar anställning som vaktmästarbiträde på ”Allmänna banken” eftersom han vill veta att han duger - och som vid första åsynen av Margareta stammande bestämmer sig, ”Henne ska jag gifta mig med!”. Det är sommar, skärgård, båtar, bad, vad, Evert Taube, näpen älskog och vilda fastighets - och aktiespekulationer. Filmen är genomsyrad av bekymmerslös, svensk rekordårsoptimism - det är slit å släng som gäller, miljöproblem finns inte, och allt gammalt och fornt är skräp, utom möjligtvis en hakebössa för marint bruk. Filmen baseras på John Einar Åbergs bok "Änglar, finns dom?".
Barry Lyndon
Barry Lyndon
(1975). Stanley Kubrick, ingen annan regissörs livsverk har betytt mer för mig - även om det kanske ska påpekas att han bara gjorde 13 spelfilmer under sin närapå halvsekellånga karriär. Till listan över för mig mest betydelsefulla filmer skulle jag kunna välja vilken som helst av de senare sju på Kubricks CV, utom den sista, Eyes wide shut (1999), som sorgligt nog slutar som ett pekoral. Jag säger inte att hans övriga filmer är dåliga men Dr. Strangelove (1964), 2001 (1968), A Clockwork Orange (1971), Barry Lyndon (1975), The Shining (1980) och Ful Metal Jacket (1987) ligger samtliga på en mästarnivå utöver det vanliga. Det hos Kubrick som ger genklang hos mig är hans tematiska bredd, svarta humor, fantastiska kameraarbete och, inte minst, hans soundtrack - vem minns inte rymdstationen i 2001 som ”dansar” till An der blauen schönen Donau? Men kan jag bara välja en Kubrick-film till listan väljer jag Barry Lyndon, för att sjuårskriget (1756-1763) och den preussiska armén förekommer i den. Filmen bygger på en pikareskroman från 1844 betitlad ”Den välborne Barry Lyndons memoarer”. Huvudpersonen är en känslig, intelligent och ambitiös ung man, fast i en samhällsordning där han inte passar in. Trots sitt handikappande irländska ursprung lyckas denne Raymond Barry efter en rad äventyr bli den rike men olycklige och illa omtyckte Barry Lyndon. Filmen är ett imponerande kostymdrama, rekvisitörerna måste ha jobbat för högtryck. Fotot kännetecknas av ett nästan skimrande magiskt, naturligt ljus. Ibland fryser scenerna i detaljerade tablåer, likt stämningsförtätande tavlor. På ljudbandet återfinns bl.a. en mäktig barockversion av Hohenfriedberger marsch och Händels ödesmättade Sarabande. Historien ledsagas i varje nytt skede av en ironiskt kommenterande berättarröst. Perfektionisten Kubrick har minutiöst lagt sin hand vid allt! Jag är speciellt begeistras över den exakta återgivningen av tidens strider med linjeinfanteri. Men det finns faktiskt en miss. Vid ett tillfälle sjunger preussiska soldater på en krog texten till Hohenfriedberger marsch, en text som vid tiden inte existerade. Men jag har bestämt mig för att se förlåtande på detta :-)
Stjärnornas krig
Stjärnornas krig
(1977), min förmodligen största filmupplevelse. Jag glömmer aldrig när jag satt där i biomörkret på Prisma i Västerås. Jag var 11 år och förväntningarna var höga, klasskompisar som redan sett filmen hade skruvat upp dem ordentligt. Ridån gick upp, 20th Century Fox-signaturens trumor och trumpeter dundrade i lokalen och den numera klassiska introtexten seglade sakta bort mot stjärnorna. Ögonen höll på att poppa ur skallen på mig! Jag var fångad - Stjärnornas krig levde upp till alla förväntningar och mer därtill! Mina föräldrar ska vara mycket tacksamma över att detta med franchising ännu var i sin linda på 70-talet. Om det funnits TIE Fighters, stormtroopers, AT-AT:ar och ligtsabers att köpa hade jag drivit mina föräldrar till ruinens brant, alternativt tjatat dem till döds för att få dessa grejer. 
dass boot
Das Boot
(1981). Intensivt 2:a världskrigsdrama som satte en ny standard för såväl klaustrofobi, svett och smuts i krigsfilmssubgenren ubåtsfilm. En internationell block buster som gestaltar tyskar som krigshjältar!!! Som stor germanofil var och är jag förstås utsvulten på den varan. Jürgen Prochnow är strålande som den ärrade veteranen ”Der Alte”, ubåtskaptenen (i Hollywood-karriären som följde fick han naturligtvis bara spela skurk). Tyvärr tycks filmen idag bara finnas att tillgå i en meningslöst utdragen directors cut-version.
Varats olidliga lätthet
Varats olidliga lätthet
(1988) är ett triangeldrama utspelande sig mot bakgrund av Prag-vår och sovjetisk invasion. Filmatiseringen av Milan Kunderas vemodiga roman träffade mig rakt i mitt Weltschmerz-drabbade ynglingahjärta. Dess myckenhet av naken kvinnohud drabbade mig i en region något längre ned - bilden av Lena Olin enkom iförd plommonstop är för evigt inetsad på min näthinna! Daniel Day-Lewis huvudroll, Tomas, var allt jag ville vara - en intelligent, snygg, skolad och charmig häradsbetäckare. Jag såg Varats olidliga lätthet fler än tio gånger på bio. Första gången, på Sandrews 1-2-3 i Västerås, var jag så tagen att jag var närapå tvungen att bli utburen. Tagen av vad kan man fråga sig? Det fina i kråksången var man i alla fall kunde inbilla sig att man var lite djup när man såg filmen :-D
När Harry mötte Sally
När Harry mötte Sally
(1989) baseras på ett av de mest intelligenta romcom-manus som någonsin skrivits - en eloge till Nora Ephron för det! Och vem som än skötte castingen ska ha credit för det också - jag har bara en invändning, Harry Burns exfru, som med sitt perukliknande jättehår och lediga businesslook ser helt out of caracter ut för honom att någonsin ha varit gift med (eller är det kostymerings- och makeupansvariga jag ska klaga hos?). Hur som helst, Billy Crystal och Meg Ryan är perfekta för titelrollerna. Charmiga Ryan med sin omedelbart klassiska orgasmscen i kantinmiljö och munvige Crystal som aldrig blir någon svaret skyldig. Ja, och storyn känner de flesta: vi har Harry Burnes, den svartsynte seriemonogamisten med sin hemsnickrade relationsfilosofi, och den krävande men livsbejakande Sally Albright, som genom åren då och då träffar på varandra och i processen går från total inkompatibilitet till vänskap. Frågan är: kan en man och en kvinna verkligen vara vänner utan att sex kommer i vägen? Miljön är New York och på ljudbandet ligger klassiska evergreens, som när filmen var ny, 1989, var ett innovativt grepp. Vid tiden studerade jag på högskolan i Karlstad och gick och suktade efter den stora kärleken. Filmen träffade helt rätt, jag kunde identifiera mig ordekvilibristen Harry och förälska mig i söta, snorgråtande Sally. Jag gick på kulturvetarlinjen, omgiven av vackra flickor, och var väldigt medveten om att the sex thing always gets in the way.
Gladiator
Gladiator
(2000). Celluloiden går i sepia och det synes sent på jorden - bara en liten bekymmerslös fågel på en kvist är hoppets härold. Det är år 180 evt, ljuset silas sparsamt ned från vad som måste vara en jämngrå himmel. Vi befinner oss i ett dystert landskap av ris, lera, löpgravar och oändliga rader av tall. De ärrade romerska legionerna står i de germanska skogarna och gör sig metodiskt redo för strid. Det är snö i luften ... När jag såg Gladiator första gången stängde jag knappt munnen under den första kvarten. Åsynen av hur den mäktiga romerska krigsmaskinen, till Hans Zimmers hetsande musik, gick lös på de anstormande barbarerna fick mig nästan dåna av upphetsning. Med lite distans kunde jag strax se de felaktigheter i filmen som Ridley Scott missat, alternativt för dramaturgisk effekt valt att bortse ifrån (som tex en kavallerichock genom skogsmark eller faktum att Marcus Aurelius dog en naturlig död och inte hade minsta ambition att återinföra republiken), men som film betraktad är Gladiator ett mästerstycke. Den blev en omedelbar block buster och kritikersuccé. Men där de flesta helt enkelt hade sett en häftig actionrulle hade jag sett the invincible might of Rome! ”Roma victor!”.
Der Untergang
Der Untergang
(2004), ett wagnerianskt undergångsdrama, satt i ett Berlin under belägring. Från underjorden dirigerar Hitler fantasiarméer medan fjällen sakteliga faller från ögonen på hans inre hovkrets. Ovan jord, några kvarter därifrån, tar Riket slut vid mynningen på en stridsvagnskanon. Det förestående nederlaget innebär delvis en befrielse också för Tyskland men medför miljoner döda, ödelagda kulturstäder, massvåldtäkter, etnisk rensning och ockupation. Bruno Ganz gör filmhistoriens mest lysande hitlerporträtt, flerdimensionellt, mänskligt och bildlikt. Hans gestaltande av ett hitlerskt raserianfall har blivit en söndertröskad internet-meme. Filmen baseras på Joachim Fests bok "Undergången".

Taggar:

Skrivet av: Thomas Hallin den 6 augusti 2018