Dynastin

Depraviteter, mord, hor och syfilitiskt storhetsvansinne.

Tom Hollands ”Dynastin” handlar om de fem första romerska kejsarna, den Julisk-Claudiska dynastin. Boken är en veritabel katalog över depraviteter, mord, hor och syfilitiskt storhetsvansinne. Den är också väldigt rolig, om man är humoristiskt lagd åt det mer svarta hållet.

Biografierna över de första caesarerna – Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero – är själva skolexemplet på att makt korrumperar och att total makt korrumperar totalt. Men trots uppradandet av den ena monstrositeten efter den andra gör Holland ett gott jobb i att förläna sina huvudkaraktärer ett mänskligt ansikte och lyckas förklara den logik enligt vilken de opererade.

Kejsarna reflekterade Roms storhet, världshistoriens första och helt enastående supermakt. De var världens härskare, såg sig som söner till gudar, och agerade därefter. I det sammanhanget blir Caligulas sadistiska upptåg inte fullt lika sinnessjukt rubbade. För Holland är han helt enkelt den ärligaste av de fem, den som inte brydde sig det minsta om att följa Augustus exempel att låtsas jämlik med senatens patricierklass.

Caligula drev gäck med aristokratins pretentioner och höga ideal och avslöjade deras hyckleri. Åt folket erbjöd han bröd och blodiga skådespel, bortom all fantasi och proportion. Den exstatiska upphetsning som publiken fick när de åsåg slavar, brottslingar och gladiatorer slaktas på arenan gav dem en känsla av att själva vara en del av storheten. Åskådarna blev också de härskare, i egenskapen av romerska medborgare. 

”Dynastin” är kittlande läsning av en av nutidens bästa populärhistoriker. Hollands stil är kolorerat berättande och skänker historien både liv och märg - hemligheten är förmodligen att han började sin karriär som författare till fiktion. Konsekvensen härav kan möjligen bli en hos läsaren gnagande oro över att historievetenskaplig stringens månne går förlorad längs vägen?


/Thomas Hallin