Dinosariejägarna

Titeln, ”Dinosariejägarna”, låter som hämtad från någon hollywoodsk b-skräckis, medan däremot innehållet mer minner om klassisk engelsk Jane Austen-miljö, kryddad med något stänk tv-såpa. Det rör sig om en fackbok – nota bene! Det handlar, som underrubriken röjer, om de vetenskapens pionjärer som upptäckte dinosaurierna; inte egentligen om dinosauriesläktet i sig.

Detta skede i vetenskapshistorien tilldrogs sig under 1800-talets första hälft, huvudsakligen i stenbrott, studiekamrar och lärosäten på båda sidor Engelska kanalen. På ett många gånger gripande sätt skildrar Deborah Cadbury de personer och den forskarmöda som låg bakom upptäckterna. Skickligt vävs levnadsöden och karriärer samman till en spännande berättelse.

Vi får möta dåtidens aktörer på geologins område: giganten och föregångsmannen Georges Cuvier; den excentriske pastorn och universitetslektorn William Buckland; den hängivne idealisten Robert Grant; den samvetslöse karriäristen Richard Owen. Ja, t o m en kvinna får lite utrymme, den fattiga men stolta Mary Anning – hon som 1812 med sitt fynd av en ichthyosaurus inledde upptäcktseran.

Mest rörande är nog historien om den strävsamme skomakarsonen, sanningssökaren, läkaren och amatörgeologen, Gideon Mantell. I kamp mot klassbarriärer och fördomar sökte han erkännande för sina rön i naturhistoria. Sin lilla fritid ägnade han helt åt fossil, grävande i Sussex stenbrott eller analyserande på sin kammare. Mantell blev den förste att artbestämma en dinosaurie, iguanodon.

Mantell liksom Richard Owen återfinns i framställningens fokus. Konkurrensen dessa vetenskapsmän emellan kan nästan liknas vid en duell (det är här som såpakänslan kommer in - rättskaffens Mantell vs skrupelbefriade Owen). Owen skydde inga medel för att promota sig själv som vetenskapens förgrundsgestalt, ingen stjärna fick lysa klarare än hans - Mantell skulle krossas! 

I grunden handlar boken om vetenskapens villkor. Cadbury skildrar kampen mellan prestige och sanning, konservatism och nytänkande, religiös ortodoxi och vetenskaplig kunskapstörst, skapelseberättelse och utvecklingslära. Temat har inte så lite bäring på vår egen samtid - småskuren kollegial rivalitet och rigid enfald kan fortfarande idag lägga sin döda hand över forskning och framsteg.

Illustrationerna kunde ha varit fler och av bättre kvalitet, annars kan jag inte säga annat än att detta är populärvetenskap i bästa bemärkelse.

/Thomas Hallin