Det stora huset

En roman om ett skrivbord i mörkt trä med små fack och gömmor, om minnet och dess små skrymslen och fällor, om den judiska och europeiska historien, om förlust, arv, rekonstruktion och tåtassande.

När Nicole Krauss kom ut med Kärlekens historia (2005) så var det en sådan hausse kring detta författarskap att jag tröttnade innan jag ens hunnit reservera mig ett exemplar. Läste den aldrig.
Nu råkade jag ramla över hennes senaste: Det stora huset (2010). Jisses! Det var länge sedan jag kände en sådan entusiasm efter att få läsa mer av en författare.

Boken har fem berättare från olika tidsperioder och olika platser. Gemensamt för dem är att de alla på olika sätt lever i skuggan av en möbelpjäs: ett stort skrivbord i mörkt trä.
En författare i N.Y. tappar all inspiration och kreativitet när skrivbordet inte längre tillhör henne.
En make i London vakar svartsjukt på sin fru och hennes bord som han misstänker att hon fått av en älskare. Vilket hade varit enklare för honom att hantera än den svarta hemlighet som verkligen döljer sig i hennes förflutna och som kommer fram först efter hennes död.
En fader som söker förlåtelse från sin son som kommit hem efter många år på flykt undan sin bakgrund och familj. Denna del är i mina ögon den starkaste. Det är med ilsken frenesi som den åldrade mannen skriver ner sin frustration över att inte nå fram till sitt barn, över att vara evigt missförstådd och oförmögen att rätta till det som gått snett:


”Mitt barn. Min kärlek och min sorg, så som du var när jag såg dig för första gången, en liten gubbe som inte hade hunnit sudda bort sitt uråldriga ansiktsuttryck där du naken och förvriden låg i sköterskans famn. Doktor Bartov […]vände sig till mig och frågade om jag ville klippa av navelsträngen som var uppsvullen, vitaktigt blå och snodd och mycket tjockare än vad jag hade förställt mig, snarare som ett rep man binder fast en båt med, och utan att tänka mig för sa jag ja […] Så jag gjorde det, och plötsligt började den slingra sig som en orm i mina händer, och blodet sprutade över rummet, skvätte på väggarna som om det varit platsen för ett fruktansvärt brott, och du öppnade ögonen, jag svär på att du öppnade dina små ögon mitt barn, och du tittade på mig som om du i ditt minne för alltid ville inpränta ansiktet hos den som hade skilt dig från henne.”


Vi får också möta antikhandlaren som förlorat sina föräldrar i förintelsen och sedan ägnat sitt liv åt att leta reda på föremål som gick förlorade under kriget. Det saknas en enda möbel för att mausoleet över hans eget förflutna ska bli komplett. Vi förstår förstås vilken möbel det handlar om. I sin iver att komma tillbaka till det som en gång var, glömmer han bort att ge sina barn framtidstro, att tillföra syre åt deras livskraft.

Hur alla bitarna hänger samman, vem som återkommer i någon annans historia, tidsföljden etc. står inte helt klart för mig när jag avslutat boken. Jag sätter mig med papper och penna och försöker rita en karta, eller en tidslinje. Skriver upp namnen på alla karaktärer. Till slut inser jag att man inte behöver förstå allt här i världen. Det som spelar någon roll i slutändan är huruvida det känts något i hjärtetrakten när man läst. Och det har det.

Målgrupp:

Tipsat av: Mia Svensson den 28 juni 2011