Det bysantinska riket

Riket som gav oss gaffeln och räddade oss från islam

Under århundraden emotstod det angrepp från germaner, slaver, araber och korsfarare för att slutligen, efter en lång dödskamp, falla för turkarna. Bysans, Östrom, vågbrytaren förutan vi i Skandinavien förmodligen skulle ha bemängts med böneutropare och burkor redan för tusen år sedan, är förundransvärt nog en nästan vit fläck i de svenska historieböckerna. Detta trots att kontakterna en gång var intensiva - Konstantinopel, Bysans huvudstad, var vikingarnas Miklagård.

Bysans sällsynthet i den svenska bokfloden gör att vi får hålla till godo med Judith Herrins "Det bysantinska riket", det kunde varit betydligt värre. Herrin är professor i antikens historia vid Kings College i London. Hennes bok spänner över tiden från romarrikets delning år 395 till Konstantinopels fall 1453 men upplägget är tematiskt snarare än kronologiskt. I essäer av varierande längd avhandlas bl.a. livet vid det kejserliga hovet, vördandet av ikoner, korstågen, ekonomi och eunucker.

Herrins avsiktsförklaring är att boken skall rikta sig till en bred publik, en ambition som lär ha vaknat hos henne när ett par hantverkare tittade in på hennes kontor och intresserat undrade vad hon sysslade med. Detta synes konstruerat, i synnerhet som resultatet inte är överdrivet publikfriande. Därmed inte sagt att boken är svårläst men innehållet är omfattande och för den oinvigde är det lätt att krokna när den femtioelfte kejsaren som hette Konstantin eller Alexios kommer på tal.

Namedroppandet uppvägs av den insikt Herrin ger om det bysantinska rikets betydelse i västerlandets och inte minst de slaviska folkens historia - i Bysans relation till Rom finns fröet till splittringen i katolsk och ortodox kristendom. Bysantinerna som förvaltare av det antika arvet understryks, inte minst vad gäller juridik. Och det är inte utan fog som ett kapitel betitlas "Bålverket mot islam", arabernas avsikt var att göra Konstantinopel till sin huvudstad och tåga vidare in i Europa.

Herrins annars ganska digra och sparsamt illustrerade text lyfts också av intressanta detaljer, som tex den om supervapnet "grekisk eld", och av en och annan samtida skildring av anekdotisk karaktär, som tex den om hur den unga bysantinska aristokraten Maria Argyropoulaina på besök i Venedig återinförde gaffeln i Västeuropa. Trots att detta nytillskott i köksutrustningen inledningsvis fördömdes som pretentiöst lyxföremål blev västerländska middagsvanor aldrig sig lika igen.

/Thomas Hallin

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Thomas Hallin den 25 juni 2013