Den blinde skaparen

Naturen är ett underskönt slakthus där de starkaste, smartaste, snabbaste och vackraste alltid överlever de svaga, dumma, långsamma och fula. Mannen som fann denna drivfjäder bakom evolutionen hette förstås Charles Darwin.

Mycket har skrivits om Darwin och denna historiens mest banbrytande upptäckt men Sverker Sörlins bok ”Den blinde skaparen” skiljer sig litet från mängden i det att den i hög grad sätter in Darwin i ett sammanhang som inte bara utgörs av föregångsmän som Linné och Lamarck utan även av släkt, vänner, nära och kära. Frågan som ställs är: vad danade Darwin? Vad var det som gjorde Charles Darwin till ”Darwin”? I korta, tematiskt upplagda kapitel, essäer, utforskar Sörlin den saken under lakoniska rubriker som ”Arvet”, ”Vänner” och ”Sjukdom”. Snabbt får Sörlin bilden av det ensamma snillet att krackelera. Fenomenet Charles Darwin var en produkt av den besuttna lantadel han tillhörde, det gav honom ekonomiskt oberoende och ett ovärderligt, vittomfattande kontaktnät men också en tradition av fritänkande. Den hemmets borg som Darwin skaffade sig i sitt Down House i Kent befolkades av ett myller av betjänter, trädgårdsmästare, guvernanter, lakejer, snickare och, inte minst, av hustrun Emma och barnen. Tjänstefolk och familj gav honom kärlek, förströelse och markservice. Men därutöver utgjorde de väsentliga delar av ett team som hjälpte Charles i hans forskargärning. Utan dem som hjälpredor i undersökningar av daggmask, duvavel, kompostering, pollinering osv. hade den store mannen stått sig slätt. På detta hade Darwin det brittiska imperiet, historiens mest vittfamnande världsvälde och dess resurser till sitt förfogande. Med hustrun som sekreterare förde Darwin en betydande korrespondens med kollegor av alla möjliga nationaliteter. Han krävde och fick in rön och specimen från när och fjärran. Och i London hade Darwin en rad lojala drabanter, varav Thomas Henry Huxley – ”Darwins bulldog” – nog är den mest kände. Dessa vänner slogs för Darwins sak på det akademiska fältet. Allt detta hjälpte till att föda, nära och bära fram en storartad idé och upptäckt, 1859 manifesterad i boken ”Om arternas uppkomst”. Darwin ville själv gärna framstå som den särling och ensamseglande geni som eftervärlden gärna gjort honom till men var det långt ifrån. Utöver denna Darwins egotripp är det i stort ett mycket sympatiskt personporträtt som Sörlin tecknar. Darwin framträder som en mycket kärleksfull far och make, omtänksam och artig mot allt och alla, konflikträdd och med åren allt blödigare, en fysiskt skör arbetsnarkoman. Det märks att Sörlin tycker om föremålet för sin bok, som är väl värd att rekommendera - den är lättläst, trevlig och insiktsfull.

/Thomas Hallin