De dödas tempel

Bilismen är ett gissel. MEN inte något ont som inte för något gott med sig - vägprojekt föranleder arkeologiska utgrävningar. När man 1993 satte spaden i gräsmattan till en av Vägverket dödsdömd torpidyll i Södermanland hittades "De dödas tempel"!

Jonathan Lindström skildrar i sin bok "De dödas tempel" fyndet av en kollektivgrav från yngre stenåldern. Det rör sig om de skugglika spåren efter ett så kallat dödshus – en liten byggnad omgiven av ett grunt dike med gropar fyllda av kremerade människoben.

Precis som i Lindströms tidigare bok, ”Bronsåldersmordet”, utgör en arkeologisk gåta spänningsmomentet i berättandet. Skenbart enkla ting som benfragment och krukskärvor avtvingas information om de döda i en utsträckning som man knappt trodde var möjlig. Det bjuds en inblick i vad stenåldermänniskorna åt, hur de levde, vilka kontakter de hade, hur de såg på döden och inte minst, hur de såg på sig själva. Det arkeologiska pusslandet är fascinerande, det är tex. inte så lite listigt hur Lindström, bl.a. med hjälp av spåren av takdropp, kommer fram till hur dödshuset måste varit konstruerat.

Läsaren får följa med författaren på en resa från klarhet till klarhet. Under färd får vi ibland dråpliga beskrivningar av livet i fält och slitet på kontor. Lindström besöker osteologer, paleobotaniker, sten- och keramikexperter. Han samtalar med specialister av alla möjliga slag. Han ställer frågor, ifrågasätter, spekulerar och utmanar. Kulmen är en syntes där dödshusets betydelse och dess roll i en omvälvande samhällsförändring får sin förklaring. På vägen dit har läsaren steg för steg fått uppmålat för sig en ibland omvälvande bild av en svunnen värld, långt borta men ändå så nära.

/Thomas Hallin

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Thomas Hallin den 9 april 2012