Bellman, biografin

Biografi i bestämd form singularis

Carina Burman är inte lite kaxig när hon låtit förse detta sitt Bellman-opus med den minst sagt anspråksfulla undertiteln ”biografin”. Boken består dock av mäktiga 750 grundligt researchade sidor - en tegelsten nog att knäcka näsbenet på den som obetänksamt somnar med den i liggande läge. Men Burman ger ingen anledning att somna! Hennes stil är underhållande och respektlös, även visavi den store skalden själv.

Bellman framstår som en slarver, ja, nästan som lite dum. Han är gränslös och förstår sig inte på litterära konventioner - blandar friskt högt och lågt. I mixen samsas Olympens gudar, insmickrande rojalism, skir naturlyrik, bitterljuva elegier, öm kärleksdikt, skarpögda miljöskildringar, ett helt galleri av fyllbultar, död, skabrösa vällustigheter, lättfotade kvinnor, dasshumor och, förstås, floder av alkohol! Men däruti också hans genialitet!

Den omsvärmade kulturmecenaten Gustav III liknar Burman vid en popstjärna. Bellmans litterära persongalleri kallas för låtsaskompisar och hans svårigheter att släppa taget om Fredman & Co leder till jämförelser med J. K. Rowling och hennes förhållande till Harry Potter. Burman har hög svansföring och visar inga prov på falsk ödmjukhet - tjuvnyp delas oblygt ut till äldre och, på henne, uppenbart förstockad bellmanforskning.

Det faktiskt rätt dåliga källäget kring Bellman som person kompenseras genom tecknandet av samhället och personerna kring honom, bl.a. hans "upptäckare" Anders Lissander, hans stora kritiker Johan Henric Kellgren och Maria Kristina Kiellström (Ulla Winblad). Sammantaget serveras en gobeläng över 1700-talets Stockholm, allt illustrerat av vackra bilder. Detta är förmodligen den mest fullödiga biografin över Sveriges störste skald.

Något som brister? Det har invänts att litteraturdocent Burman inte direkt lagt krut på musiken. Och det stämmer, få rader ägnas de noter som ackompanjerar Bellmans visskatt – vad skrev han själv, varifrån hämtade han inspiration och vad var direkt "stöld"? Nåväl, för att riktigt äga undertitelns kaxiga bestämd form singularis får Burman väl då göra en komplettering i kommande upplagor av boken. Den förtjänar många! :-)

/Thomas Hallin