Barbarernas dag

Konsekvenserna av misslyckad flyktingmottagning.

Stalingrad ekar i historien som 2:a världskrigets vändpunkt, liksom Poltava för eftervärlden innebär början på den svenska stormaktstidens svanesång. Slaget vid Adrianopel är betydligt mindre känt, trots att det var här, en het augustidag år 378, som det romerska världsimperiet fick sin avgörande knäck. Upprinnelsen kan sägas vara mycket illa skött flyktingmottagning.

År 377 fylkades stora flyktingskaror på Donaus vänstra strand och kastade längtande blickar söderut. Flyktingarna var goter, en germansk stam. Bakom goterna drog hunnerna skövlande fram och besegrade allt som skickades emot dem. Situationen var desperat. På södra sidan floden fanns tryggheten och hoppet om ett nytt liv som kejsarens undersåtar men de romerska gränstrupperna patrullerade gränsen och vägrade i förstone att släppa över de landsfördrivna. Nu följde en sällsynt olycklig kedja av händelser som genom en kombination av inkompetens, girighet och övermod steg för steg ledde till katastrofen vid Adrianopel.

På kejsare Valens order släpptes goterna så småningom in i provinsen Thrakien på östra Balkanhalvön. Romarna hade varit med om liknande många gånger förr. Det fanns gott om avfolkad mark att distribuera och möjligheter att göra goda skattebetalare av de nyanlända - några av dem kunde dessutom bli soldater, livegna eller t.o.m. slavar. Men flyktingarna hölls kvar i läger. De romerska ämbetsmän som skulle sköta administrationen såg i detta lysande möjligheter till profit! Storkovan kunde tjänas på att pungslå goterna på allt de ägde och därtill försnillade man matleveranserna som skickades till de nödställda. Folk svalt, missnöjet jäste. 

Det ödesdigra händelseförloppet skildras kort och koncist i den italienske historikern Alessandro Barberos bok ”Barbarernas dag – slaget vid Adrianopel”. Barberos beskriver hur goterna till slut tilläts tåga söderut men hur utvecklingen gick över styr. Goterna gick till angrepp mot sina fångvaktare och försåg sig med romerska vapen. Snart stod Thrakiens landsbygd i brand! De giriga dilettanter som orsakat krisen försökte återupprätta ordningen men förvärrade situationen. Till slut måste kejsaren personligen reagera. Valens övergav motvilligt sina långt gångna fälttågsplaner mot Persien och ilade till Europa, för att möta sitt Waterloo.

Romarriket hade dittills visat en enastående förmåga att hämta sig efter de mest förödande nederlag men efter Adrianopel gavs ingen tid till återhämtning. Barbero beskriver hur ett intill år 378 relativt välmående romarrike här började sin kräftgång. Allt fler germanstammar trängde på för att komma in i imperiets stugvärme och med eller utan kejserligt medgivande strömmade de in, resurserna att stoppa dem blev allt knappare. År 410 och 455 plundrades Rom. Även om germanerna ofta erkände kejserlig överhöghet försvagades centralmakten allt mer. Långsamt tynande upplöstes riket så småningom inifrån och försvann från kartan

När en germanhövding knappt hundra år efter Adrianopel avsatte den siste västromerske kejsaren var kejsaren bara kejsare till namnet. De folk som romarna sett ned på och kallat ”barbarer” hade visat sig dem övermäktiga.

/Thomas Hallin

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Thomas Hallin den 28 juli 2014