Böcker för barn och unga om att vara adopterad

Av en slump kom jag att, mer eller mindre samtidigt, läsa två svenska böcker för mellanåldern där huvudpersonerna var adopterade. Jag hade med båda böckerna i ett bokprat och kunde inte låta bli att slås av hur olika adoptivbarnens situation skildrades. Eftersom den ena framställningen var extremt negativ kändes det bra att kunna väga upp bokurvalet med en bok där adoptionsbakgrunden framstod som något naturligt och positivt. Som bibliotekarie, författare och litteraturvetare bestämde jag mig för att titta närmare på temat.

Böckerna var Blodsband (bok ett i serien Monsterflickan) av Stefan Ljungqvist och Rött hjärta, blå fjäril (första delen av två som handlar om Love och Alva) av Annika Thor. Ingen av böckerna hade jag valt för att de hade adoption som tema och ingen av dem har heller det som huvudproblematik. Serien Monsterflickan är fantasy och böckerna om Love och Alva handlar om att bli kär och vara ihop. Likväl fick dessa två titlar mig att fundera över vad det mer finns för böcker som skildrar adoptivbarn och som vänder sig till samma målgrupp, det vill säga barn från cirka tio år och uppåt. Framför allt ville jag se hur författaren väljer att framställa den adopterades situation.

Jag har tittat enbart på svenska författare och böcker som getts ut under 2000-talet. Bilderböcker, vuxenböcker eller faktaböcker kommer inte med i urvalet utan enbart skönlitteratur och, i ett fall, en självbiografi. En del av böckerna riktar sig till 10-12-åringar och andra till ungdomar.  De böcker som jag behandlar är bara ett subjektivt urval. För den intresserade finns det fler titlar att hitta och att läsa.

Riktiga föräldrar
Monsterflickan Mira i Ljungqvists bok växer upp med en mamma som inte är snäll mot henne och Miras självförtroende är i botten. Hon hatar sig själv och är säker på att ingen tycker om henne. Ibland låser mamman in henne i garderoben som straff, och när hon får presenter från ”släktingar som hon aldrig hade hört talas om” slänger mamman bort dem. Mira har redan gissat det men en dag bekräftar mamma ”att hon var adopterad och att hennes mamma egentligen var en låtsasmamma”.

Vem är ens riktiga mamma och pappa? Det verkar vara en central punkt i böckerna om adoptivbarn. Är det de juridiska och psykologiska föräldrarna som barnet växer upp med, eller är det de biologiska föräldrarna som kanske finns någonstans i närheten, som i Miras fall, eller långt bort i en annan del av världen? För Mira är det helt klart de frånvarande biologiska föräldrarna. De blir ett hopp om ett liv utan hennes elaka adoptivmor eller ”låtsasmamma”.  Det gick ”inte en dag utan att hon längtade efter sina riktiga föräldrar”.

Kanske är det bara i en fantasybok som författaren kan tillåta sig att svartmåla en adoptivförälder på detta sätt. Mamman får här samma roll som den elaka styvmodern i folksagorna och som Harry Potters moster och morbror – människor som man tvingas växa upp hos men som inte älskar en utan tvärt om tar varje tillfälle i akt att göra livet surt för en.

Love i Rött hjärta, blå fjäril är adopterad från Indien och har omtänksamma och ”vanliga”, svenska adoptivföräldar. Det är mest på bilderna i boken som märker att han är adopterad. Hans kanin och kärleken till Alva, liksom kompisar och skola, är större teman i hans liv än att han är adopterad. En gång nämns det dock i boken och det handlar då om hans två mammor.

På Alla hjärtans dag hittar Love ett rött hjärta i sin ryggsäck med orden ”Jag älskar dej”. Det får honom att fundera:

”Älskar, tänker Love. Vad betyder det? ’Jag älskar dej.’ Den enda som har sagt det till honom är mamma. Och kanske hans indiska mamma för länge sen, på ett annat språk som Love inte förstår längre.”

För Love, som går i trean, verkar det hela tämligen okomplicerat och den bild han har av sin biologiska mor är försiktigt positiv.

Fler adoptivbarn
Det är nu dags att introducera ett par andra böcker. Mika vs Mika av Ylva Wallin handlar om fyra tjejer som orienterar. Den första boken om dem heter 3 bommar och 1 spik. Där stod Elsa i centrum och nu är det fjortonåriga Mikas tur. Mika är adopterad från Korea. Hon är van vid att folk blir förvånade när hennes föräldrar presenterar henne som deras dotter. Hon ser ju inte ut som de … Värre är det när hon får rasistiska glåpord kastade efter sig. Ska hon ta åt sig? Hon är ju svensk egentligen.  ”Med sin svenska mormor i Härjedalen och moster Ellen på Gotland.”

Men den känsligaste frågan är ändå den om föräldrarna. När hon mår riktigt dåligt skriker hon åt sin mamma att hon hatar dem. ”Förresten kan ni inte bestämma över mig för ni är ändå inte mina riktiga föräldrar!” Mika ångrar sig när hon inser hur hon sårat sin mor, men hon kan inte ta tillbaka det heller. Det blir mamman som lite senare i boken får ta initiativet, förklara hur mycket de älskar henne och inskärpa hos Mika: ”Det är vi som är dina riktiga adoptivföräldrar och det kommer vi att fortsätta vara, alltid.”

Gul utanpå
Problemet med att se ut som något annat än vad man är i övrigt tas också upp i Patrik Lundbergs självbiografiska Gul utanpå. Även han är adopterad från Korea. Kapitlen i boken är korta över lag, men kapitel 29 är kortast av dem alla. Det lyder: ”En gång blev jag liknad vid en banan – gul utanpå, vit inuti.” Att denna mening både fått ge namn åt hela boken och stå för sig själv i ett eget kapitel tyder på dess vikt. Det är inte bara en lustig eller retsam liknelse utan säger verkligen något om den adopterades situation. Man får uppleva rasism fast man är svensk och om man försöker förklara riskerar man att få det att låta som att rasism är okej mot andra men inte mot en själv. Patrik identifierar sig ibland med svenskar, ibland med invandrare.

Adoptivbarn riskerar ett dubbelt utanförskap. I Sverige ser man annorlunda och främmande ut. I Korea, dit Patrik åker som utbytesstudent, är han utanför vad gäller kultur, språk och så vidare, även om han utseendemässigt är en av de andra. Men kanske kan man i hans fall också tala om en dubbel tillhörighet. Han hittar sin biologiska familj och även om mamman och pappan är i dålig kondition finns det släktingar som minns honom från det han var baby, har saknat honom och som tar emot honom med öppna armar.

Det aktualiserar på nytt frågan om de ”riktiga” föräldrarna. Det är inte ovanligt att Patrik får frågan ”Har du träffat dina riktiga föräldrar.” Han svarar då ”Mina riktiga föräldrar bor i Sverige.” Och ändå … Boken är dedicerad ”Till mamma” men är det helt klart till vem? Visserligen säger han vid ett tillfälle till sin svenska mamma att hon ”är och förblir min enda mamma” och i slutet av boken att han älskar henne. Men i kapitlet innan skildras mötet med den biologiska modern och det är som om ”allt ljus i hela världen är riktat mot oss. Alla molekyler i hela universum står stilla och iakttar modern och sonen som en gång skildes åt på ett sjukhus, men som 25 år senare återförenas en natt då båda kysser all skit de gått igenom adjö.” Det han till sist känner är ”tomhet” och att hans ”framtid är bakom” honom. 

Överhuvudtaget tar Patrik Lundberg relativt mycket upp negativa effekter av att vara adopterad. Han redogör för forskning och böcker han läst. ”Man tycker inte att man duger, har en negativ självuppfattning och kan hamna i missbruk av till exempel alkohol. Självmordstankar och självmordsförsök är inte ovanliga. Man uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i identitetskänslan. / Det är jag i ett nötskal.”

Sedan kan man i och för sig fråga sig om inte adoptivföräldrarnas skilsmässa och de alkoholproblem, som båda enligt boken har haft, bidragit minst lika mycket som adoptionen till författarens eget alkoholmissbruk och hans osäkerhetskänslor.

Skilsmässor och misslyckanden
Skilsmässoproblematiken finns med också i ungdomsboken M som i Mara av Cannie Möller. Mara är femton år och adopterad. Hennes föräldrar är skilda sedan flera år och hon har vägrat ha kontakt med pappan. Nu är hon dock redo att kontakta honom och hon skriver i ett brev: ”Förlåt för alla gånger som jag inte svarat på dina brev men jag har varit väldigt arg på dig. Jag har undrat varför du och mamma valde mig på barnhemmet när du ändå tänkte överge mig?”

Det är väl inte så vågat om man tänker att en skilsmässa, som förstås är svår för alla barn, blir ännu värre för någon som redan har upplevt minst en omfattande separation tidigare i sitt liv.

I Onda krafter i Sollentuna av Coco Moodysson lär huvudpersonen Alexander känna tolvåriga Maxine som är adopterad från Kina. I hennes fall har det dock gått helt på tok. Adoptivmamman och hon ”kom inte överens. Så jag kom till ett fosterhem när jag var nio. Men jag trivdes inte där så jag fick byta. Det här är mitt tredje.”

Längtan och saknad
Det är inte så konstigt att adoptivsituationen skildras svartare i ungdomsböckerna än i barnböckerna. Böcker för tonåringar tar ofta upp svåra saker, ungdomar som mår dåligt och tillvarons mörker och problem i allmänhet. Dessutom är tonåren en typisk tid för identitetssökande och adoptivsituationen kan då förstås aktualiseras och få en delvis annan innebörd än den hade när barnet var yngre.

För att avsluta med något mer hoppfullt får vi gå tillbaka ner till mellanåldern. Ingelin Angerborn har skrivit ett flertal böcker som man kan karaktärisera som snälla rysare. Den senaste av hennes böcker, Tredje tecknet från 2013, handlar om Olivia som är adopterad från Colombia. Olivia har det bra på många sätt men känner sig ensam, trots sina föräldrar och kompisar.

”Hon hade frågat mamma och pappa ungefär tusen gånger om hon inte kunde få ett syskon, men de svarade alltid likadant. ’Vi är så glada att vi har dig, lilla gumman. Det vet du.’ Det visste hon. Och hon visste varför också. Det var ju liksom inte en slump att hon var adopterad. Men och …? De kunde väl ha adopterat en till!”

Olivia har inga konkreta planer på att åka tillbaka och söka sina rötter, som äldre ungdomar kan ha, men hon tänker läsa spanska när hon börjar sexan och hon har sin ”Colombialåda” med minnen från barnhemmet där mamma och pappa hämtade henne.

Det mystiska och spöklika i boken får sin ”alldeles otroliga, omöjliga, osannolika förklaring” av att Olivia har haft en tvillingsyster. Denna dog dock när hon bara var tre månader och innan de svenska föräldrarna visste om Olivias och systerns existens. Mamman och pappan har hemlighållit vetskapen för att hon inte skulle bli ledsen. Men känslan av saknad har stannat kvar hos Olivia och hon är glad och inte rädd när nu hennes syster sökt upp henne på övernaturlig väg. När de andra tycker att det är sorgligt är Olivia ändå nöjd, för ”jag har ju faktiskt fått ett syskon”.

Hela spektrat
En undersökning av böcker med adoptivbarn i huvudrollerna visar upp ett helt spektrum av känslor och situationer från monsterflickan Mira, som tycker det är hemskt att vara adopterad och bo hos en ”låtsasmamma”, eller Maxine, som inte kunnat bo kvar hos sin adoptivmamma, till Thors Love och Angerborns Olivia, där den ena visserligen kan skänka någon tanke åt sin ”indiska mamma” och den andra sakna sitt biologiska syskon, men som båda är trygga och hemma med sina svenska adoptivföräldrar.

Däremellan finns Mara som upplevt adoptivföräldrarnas skilsmässa som extra svår, Mika som känner prestationskrav och drabbas av anorexi och Patrik Lundberg som upplever både dubbelt utanförskap och dubbel tillhörighet och känner en stor tomhet när arbetet med att söka sina rötter är utfört. Lundbergs bok, som är en självbiografi, problematiserar mer än de andra och för fram argument och tankar. I hans bok är adoptionen och sökandet efter den biologiska familjen huvudtemat, vilket det inte är i de andra böckerna.

Att författare skildrar adoptivbarn även då det inte är det centrala temat i boken har säkert många skäl. Också barn som växer upp i sina biologiska familjer fantiserar ibland om att de är adopterade. Det kan vara ett sätt att distansera sig från föräldrar som man tillfälligt är arg på. Det kan vara en väg att förklara skillnader eller rent av ett tecken på dålig självkänsla. (”Jag hör inte hit. De älskar mig inte. Jag är nog inte deras riktiga barn.”)

Att författare väver en berättelse utifrån denna känsla är rimligt. Frågor om identitet, tillhörighet, utanförskap eller känslan av att vara annorlunda kan konkretiseras i adoptivbarnets situation. Den okända bakgrunden och nyfikenheten på ursprunget väcker spänning. Vissa författare skriver kanske om ett adoptivbarn för att avdramatisera situationen och visa att det är ett barn i en familj, som vilket annat barn som helst. Andra använder förhållandet för att skildra en hemsk familjesituation där de biologiska föräldrarna utgör hoppet eller drömmen om förbättring. Åter andra framställer det sakligt som att mycket är bra, men att det ändå finns vissa problem och speciella svårigheter.

Alla böcker verkar uttalat eller outtalat kunna instämma i slutorden i Astrid Trotzigs vuxenbok Blod är tjockare än vatten. Också den är en biografi. Författaren adopterades från Korea 1970 och gav ut boken 1996. Patrik Lundberg har säkert läst den. I alla fall använder han ett liknande uttryck: ”För mig var det alltid en självklarhet att kärlek är tjockare än blod”. Trotzigs bok slutar med dessa meningar: ”Måhända är blod tjockare än vatten. Men kärlek är tjockare än blod.”

Finns det kärlek så finns det hopp för adoptivbarnen i böckerna. Då är de hos sina ”riktiga” föräldrar, hur de än har kommit dit och hur deras bakgrund än må ha sett ut. Saknas kärlek, ja, då hjälper inga biologiska band heller. 

Anna Dunér

  1. MonsterflickanBlodsband

    Av: Ljungqvist, Stefan
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2007
    Klassifikation: Skönlitteratur på svenska för barn

    Finns som: Bok
  2. Rött hjärta blå fjäril

    Av: Thor, Annika
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2002
    Klassifikation: Skönlitteratur på svenska för barn

    Finns som: Bok
  3. Mika vs Mika

    Av: Wallin, Ylva
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2004
    Klassifikation: Svensk skönlitteratur

    Finns som: Bok
  4. Gul utanpå

    Av: Lundberg, Patrik
    Språk:
    Svenska
    Klassifikation: Biografi med genealogi

    Finns som: Bok
  5. M som i Mara

    Av: Möller, Cannie
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2010
    Klassifikation: Svensk skönlitteratur

    Finns som: Bok
  6. Onda krafter i Sollentuna

    Av: Moodysson, Coco
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2012
    Klassifikation: Svensk skönlitteratur

    Finns som: Bok
  7. Tredje tecknet

    Av: Angerborn, Ingelin
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2013
    Klassifikation: Skönlitteratur på svenska för barn

    Finns som: Bok
  8. Blod är tjockare än vatten

    Av: Trotzig, Astrid
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 1997
    Klassifikation: Biografi med genealogi

    Finns som: Bok i serie