Antiloper

Har du tänkt på att vi nog aldrig hade lärt känna varandra, om vi inte blivit det udda par som blev över, om det inte blivit du som stod framför mig den där första dagen på gymnasiet. Jag hade hoppats på någon annan, kanske någon med converseskor. Du hade blåjeans och joggingskor och såg helt frågande på min svarta T-shirt som jag tryckt själv med titeln på Kents bästa skiva, Hagnesta Hill. Så att ingen skulle missa att jag faktiskt inte var någon nörd á la Eccoskor och Så ska det låta på fredagar.(…) Men just därför började jag gilla dig. För att du varken var indie, bohem, hårdrockare, emo eller mainstream. Du var en människa, och jag skulle aldrig bli så äkta som du, Ellen.

Astrid och Ellen. Bästa vänner men ändå väldigt olika. De finner varandra första dagen på gymnasiet och sen dess har de varit oskiljaktiga. Astrid är berättaren och vi får boken igenom följa henne och berättelsen om henne själv och Ellen. Boken är skriven i du-tilltal vilket ger den en annorlunda, vacker och poetisk känsla. Först tror jag att den är skriven till mig men sen förstår jag att det ju inte är så, utan att det är till Ellen den är skriven. Det är sista terminen på gymnasiet, Astrid och Ellen har många tankar om vad de vill göra när det riktiga livet börjar, livet som börjar efter studenten. Men vi som läser inser snart att Ellen inte mår bra, inte alls bra. Hon äter och sover allt mindre. Drar sig undan och vill inte hänga med och göra saker. Astrid vet inte vad hon ska göra. Varför vill inte Ellen anförtro sig till henne, de är ju bästa vänner. Samtidigt som Astrid brottas med dessa tankar så vill hon ju även leva livet! Göra allt det som de pratat om så länge och längtat efter så mycket. Hela världen väntar ju. Hon försöker ställa upp för Ellen men det är inte alltid lätt. Och tillslut vet hon inte vad hon ska göra ...

”Tänk att det är slut nu. Lidandet som vi har utstått i tolv år. Äntligen. Som vi har längtat, Astrid. Det är ju nu livet börjar, det var så vi sa det. Jag borde boka en resa jorden runt. Backpacka. Jag skulle kunna göra precis vad som helst. Vi är fria nu. Men när jag vaknade imorse stod allt bara still. Vad äter man till frukost som vuxen? Vad ska jag ha på mig? Ska man bara resa sig och börja gå? Jag hittade lappen bakom elementet. Rullgardinstråden hade fastnat, och det var så jag såg den. En gul post-it. Du är min bästa vän står det, med din handstil. Jag har suttit med den i handen i fem timmar nu. Jag skulle kunna börja gå nu, om det ändå betydde någonting. Förstår du inte, Astrid… Du är mitt syre.”

Antiloper är en fin och sorglig berättelse. En berättelse om att vara den som står bredvid när någon annan mår dåligt. Att vara den som lämnar fast man inte vill och att lämna för att man inte vet vad man annars ska göra.
Och när jag läser de sista raderna i boken faller tårarna ned för mina kinder.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Ulrika Degerth-Poutiainen den 19 december 2012