Alla monster måste dö

Trött på Pukhet, plaja och party? Vad sägs om Nordkorea? Följ med konstprofessor Magnus Bärtås och musikdramatikern Fredrik Ekman på gruppresa till en av världens idag hårdaste förtryckarstater.

Nordkorea är inte en vanlig diktatur, med en oligarki eller diktator i toppen, utan en nekrokrati med den döde Kim Il Sun vid statsrodret. ”Den store ledarens” son och arvtagare, Kim Jong Il, är faktiskt bara ordförande i försvarskommittén och generalsekreterare i Koreas arbetarparti. Fadern är fortfarande president! Men båda ägnas en allom påbjuden dyrkan, så tanklöst oreflekterande och slavisk att ord som ”devot” och ”fanatisk” saknar relevans. Det är ingen överdrift att påstå att man i hagiograferandet av fadern och sonen endast är en enhet kort från att ha skapat en treenighet. Om man nu inte gör som författarduon Bärtås och Ekman förstås och räknar juche-ideologin - ett hopkok av stalinism, konfucianism, rasism och pankoreansk nationalism - som den helige ande.

Till detta nästan hermetiskt tillslutna land far författarna Bärtås och Ekman hösten 2008. De och det lilla, i huvudsak nordiska ressällskap de tillhör lotsas genom en bisarr värld av kulisser, statister och monument. Det är en delvis dråplig historia där regimens guider har jämt sjå att hålla reda på den brokiga skaran västerlänningar; tre brackiga ynglingar från Bromma, ett par värmländska bönder, en glad norrman, en ung och nördig Nordkorea-fantast m.fl. Parallellt med reseskildringen berättas historien om hur en sydkoreansk skådespelerska och hennes make, en välkänd filmregissör, 1978 kidnappas på order av den filmtokige Kim Jong Il. Paret sätts att arbeta i den nordkoreanska filmindustrin och ges nästan oändliga resurser. När de efter åtta år lyckas fly betraktas de som quislingar i Sydkorea.

”Alla monster måste dö” är en många gånger rolig bok om de sektliknande förhållandena i Nordkorea, där kartan alltid har preeminens över verkligheten. Boken ger även goda och ballanserade kunskaper om Koreahalvöns politiska historia. Som varande kulturarbetare felar förstås inte Bertås och Ekman att problematisera kring frågor om konstens roll i repressiva samhällen – och de glömmer inte att även Sydkorea länge var en diktatur. Men när boken så småningom utmynnar i en rörig jämförelse mellan monsterfilmer i Japan, Korea och USA börjar det dock likna flum. Även om det stämmer att infantilisering och melodramatiska förenklingar är en följd av diktaturens natur är detta knappast en synd vi västerlänningar kan svära oss fria ifrån.

/Thomas Hallin